Det här kommer bli en gnällig blogg. Nej, jag hatar inte trav. Jo, jag kan se bortanför min egna näsa. Jag kan skriva tre positiva bloggar också om det känns bättre. Men det är uppochner i hela tänket och jag är jävligt less på en grej och kan du inte ta att jag bara är det denna gång så ska du nog sluta läsa nu.
Svensk travsport är besatt över att vi ska bli fler. Incitament till höger och vänster för fler licensinnehavare. Banorna spottar ur sig körlicensinnehavare och på nuvarande förberedande A-tränarkursen är vi 22 stycken från travet (och sex från galoppen). Och ändå blir vi bara färre totalt. Är det bara jag som känner att något är fundamentalt fel?
Svensk travsport håller en väldigt hög svanshållning vad gäller antagningskraven till såväl körlicenskursen som A-tränarkursen. För att vara behörig för körlicens måste någon intyga att personen ”kört snabbjobb under minst ett års tid”. För att vara behörig för A-tränarkursen måste man ha minst fem års erfarenhet. Båda kurserna kräver att referenser anges.
Till körlicenskurserna antas personer som över huvud taget inte suttit i en sulky förrän de får sitt antagningsbesked och aldrig kört ett banjobb med mer än två ekipage till. Alternativt ”kört fort i större fält” under minst ett år. Men vid vadå? Fem tillfällen? Dessa anses ”klara för uppkörning”- vilket är vad att köra 1.30/2140 15 gånger är. En uppkörning. Som i vart på fall på Örebrotravet ingen kan minns att någon någonsin kuggats på.
Grattis, trav-Sverige. Vilka säkra kuskar vi får ut.
Jag brukar säga att jag inte tänker köra lopp för jag har kört tillräckligt med häst för att veta att jag är för dålig på det för att köra lopp. Problemet är att dessa personer i många fall inte kört så mycket häst att de inser det. Men nån, skrämmande ofta en A-tränare, skriver under på att de ”kört snabbjobb under minst ett års tid”.
A-tränare, ja. Jag går ju förberedande kursen nu. Inte för jag vill bli tränare med så många hästar att jag behöver personal för att sköta dem. Hell no! Jag har mina hästar för att jag vill ta hand om dem själv! Drömmen vore ju dock att de sprang så bra att jag kunde anställa nån på deltid som kunde ta hand om övriga när jag exempelvis är på lunchtrav. Men att jobba genom andra med mina hästar. No way. Inte min grej.
Så varför går jag då kursen? Jo det är under högljudda protester vill jag lova. Mest för att just Örebrotravet, vilket är den bana jag just nu tillhör, har nån ålderdomlig regel att A-tränare får hyra stall men inte B-tränare. Utöver vissa undantag och nån turordning som tydligen bara gäller vissa och inte just mig av skäl jag inte riktigt greppar. Att anlita en bulvantränare är alltså just min banas lösning för att jag ska få stalla upp mina hästar på Örebrotravet. Vilket det förvisso finns nån som gärna gör men jag har ingen lust med det. Och inte heller de A-tränare jag umgås med så… Nej. ”Lösning” utesluten.
Som lite lök på laxen har ST begränsat antalet externägda hästar på min lista till fem. Skulle man nu öppna upp för amatörer att träna externa hästar alls, vilket jag i sig starkt uppmuntrar då det innebär färre bulvantränade hästar, måste såklart gränsen gå nånstans. Om man nu fortsatt ska hålla sig till A- respektive B-tränarlicenser.
Men då kom dagen då jag ville hyra boxar av Örebrotravet och antalet externägda hästar riskerar att bli 6-7. För att Easy kb är enda ägarförhållandet privatpersoner garanterat får lyfta momsen på och även om jag rent av majoritetsäger en häst genom dem räknas den ändå som externägd. Dags att söka A-tränarkurserna!
Liksom körlicenskursen är svansföringen i kraven höga. Så höga att jag omöjligt tror att jag platsar. Är mycket noga med mina referenser. Två A-tränare. En som jag har hästarna på samma gård hos och en som kört i princip alla jag tränar. Ingen referens blir uppringd utan jag antas utan omsvep. Det ”begränsade antalet” visar sig vara bullshit. Alla som söker antas. Trots högst olika meriter. Kursen börjar med att skicka 28 deltagare och ett gäng föreläsare till en plats ingen har nära till- Wången. Jag ägnade ditresan åt att för mig själv ifrågasätta svensk travsports både klimat- och säkerhetstänkande att skicka ut ca 35 personer på vägarna denna årstid. Observera dessa tankar kom innan jag på hemvägen var en hårsmån från att smälla med en älg. Hade blivit en snygg sorti från detta jordeliv att dö som en martyr till följd av ST:s besatthet att hålla liv i Wången. Eller nåt.
Hursomhelst. Väl uppe bestämmer jag mig för att ruska av mig den bitterfitta jag hunnit bli under dessa åtta timmar och en kvart och insikten att inte kunna köra en häst på fem dagar och göra det bästa av situationen. Jag vill börja med att ge en fantastisk eloge till alla ledare och föreläsare som ändå gjorde veckan bra! Och alla kursdeltagare som verkligen såg till att bjuda på sig själva, komma i tid och engagera sig i lektionerna för att sen vara 100% inkluderande och vänliga på fritiden! Tack vare alla människor blev ändå veckan trevlig och fläckvis intressant.
Men där sitter vi. 28 pers. En handfull har valt att gå denna kurs för att de vill. Ungefär hälften känner sig ”dittvingade” av liknande skäl som ovan beskrivning. Dvs, personer som egentligen är rätt nöjda och glada med sitt liv men för att få till den sista lilla tvisten behöver genomföra detta. Och vi känner alla att varje minut vi är här är en stulen minut från att träna häst. Andra halvan är personer som denna kurs nog egentligen riktar sig till: de har jobbat som hästskötare länge, har idag ”lite annan tjänst”, kan ta tjänstledigt och går denna kurs för ”att om några år kunna bli egna tränare.”
För den sistnämnda kategorin är nog kutsens utformning utarbetad. Problemet är att i en bransch där man borde vara väl införstådd med att det finns många vägar till att bli proffs skiter man fullständigt i oss som tar en annan väg.
Jag har inga problem med studerande som lärandeform. Tvärtom. Jag har över 200 högskolepoäng. Jag älskar att just studera mig till lärande! Men jag går denna kurs för att jag ”måste” för att bara ges rätt till två ynka detaljer: få hyra boxar av min hemmabana och få ha 6-7 istället för 5 delägda hästar genom Easy kb på min träningslista. Jag har redan en träningslicens. Jag har gjort en hel del basic kunskapstester. Jag lyder redan under reglementet. Jag har uppfyllt de högt satta antagningskraven. Jag lägger sjukt mycket pengar på att åka till Wången och samtidigt betala för att nån annan tar hand om mina hästar när jag är borta. Den här kursen kommer i princip ruinera mig. Jag har krav på den.
Vi får lära oss att backa en häst för hand? Vi ägnar en hel eftermiddag åt att gå runt på landets mest organiserade anläggning och leta glappande dörrhandtag? Klickersträning? Kolla på skräckexempel på hovar så jag till slut utbrast ”ska vi bli travtränare eller djurskyddsinspektörer- vi kommer aldrig se en hov som inte har verkats på tre år?!!”
Min stora fråga till svensk travsport är: vad vill ni kunna säga att era licensierade proffs är experter på? Alla delar om hästhälsa känns klockrena. Det är vad sporten ska kunna säga skiljer en A-tränare från resten. Vi ”kan” exteriör och rörelsemönster på ett sätt att vi kan sätta stopp när en häst inte ska kunna utsättas för mer träning för tävling.
Ergonomi. De har delarna är vettiga. Hästsporten ligger långt efter lantbruket i hjälpmedel för bland annat skottning. Branschen har svårt att hitta och bibehålla kompetent personal. Så att vi lär oss vissa delar i att vara bra arbetsgivare är jättebra!
Affärsdelarna. Nu tyckte ju just jag, som väl gjort en hundra SWOT:s i olika sammanhang, det här var två värdelösa halvdagar. Men full insikt om att få har just min bakgrund så ger ändå dessa delar stora plus. Hela examensarbetet är att göra en affärsplan och det har jag både gjort, och publicerat på den här hemsidan, sen länge. Men absolut. Kul att få lite tankar kring det och definitivt nödvändigt om man inte redan har en egen verksamhet.
Men här är frågan: utbildningen är så traditionellt utformad att den inte är verklighetsanpassad. För de som idag är någon variant av ”förstemän” och ”vill bli tränare i framtiden” är den säkert helt ok. Men för oss andra då? Vi som sitter med verksamheter på 7,12 eller t.o.m. upp till 20 hästar redan? What’s in it for us? Ska vi ha en så här extremt styrd utbildningsform? Sporten kastar ut licenser till höger och vänster i cornflakespaketen. Men ändå blir vi bara färre. Är det dem med redan fungerande verksamheter sporten vill stjälpa? För det är oss ni stjälper. Jag åkte hem och la ut en fölmärr på Travera i ren affekt nånstans mellan Sveg och Mora. För jag blev så satans less. Hade hästhälsan från ST på besök igår. ”Kul att du satsar, Linn!” Jag ”satsar? Jag avvecklar fan! Pga det här jefla totalt feltänkta licenssystemet!”
Ni som känner mig genom denna blogg och diverse krönikor vet kanske inte annat än att jag är ”högutbildad”. För det är en ju med mer än 180 högskolepoäng, dvs tre års studier. Det många nog inte vet är att jag inte gick gymnasiet. Jag hade inte ens fullständiga betyg från grundskolan. Jag hoppade av skolan i mitten av åttonde grundskoleåret. Jag började jobba istället. Vid 27 års ålder sålde jag krogen och läste komvux. Vid 30 kom jag in på universitetet. Genom så kallade 25/4. Minst 25 år och med minst 4 års dokumenterad arbetslivserfarenhet samt ett högskoleprov. För då har staten bestämt att man har ”alternativa” kunskaper. Jag behövde bara läsa in svenska, engelska, matte och historia (samt specifikt samhällskunskap för juristlinjen) och sen göra ett högskoleprov för att bevisa mina färdigheter för universitetet. Med 1,3 på högskoleprovet kom jag sen in på det mesta. Helt utan både gymnasium och med bara ett halvt högstadium. Jag ”tentade liksom av”.
Det funkar i hela samhället. Men inte inom svensk travsport. Här ska alla in i en och samma mall. Ingen som helst respekt, förståelse eller än mindre uppskattning för de kunskaper folk kan ha förvärvat på andra vis. Med skyhög svansföring i antagningskraven för att väl på plats sänka nivån för ”alla kanske inte kan lika mycket.” Ut på banan skickar vi livsfarliga kuskar som inte själva fattar hur farliga de är. Ut som A-tränare skickar vi dem som hade tid att fösas in i den stereotypa utbildningsmallen men sumpade dem som redan hade fungerande verksamheter.
Och kvar står alla och undrar och ojas över ”hur kan sporten ständigt bli färre och färre”?
Vi kanske bara skulle tänka om hur vi blir en mer attraktiv sport och får bättre tränare och kuskar.