Lucia. Ingen högtid jag brukar notera. Men lucia år 2022 är nu för evigt lika inpräntat i mitt minne som 2 juli 2014- dagen min första häst debuterade.
Jag har haft förmånen att se många hästar jag på något sätt definierar som ”mina” vinna lopp: delägda, ägarföreträdda, egenägda och egentränade. 13 december 2022 blev dagen jag fick se min hingsts första avkomma starta och hon vann. Känslan är så lik känslan efter vissa andra segrar. Men ändå så otroligt olik. Varje gång en häst vinner är det lång väg fram till den segern. Men ingen väg är längre, eller dyrare, än den man som avelshingstägare tar.
Februari 2019. Jag satt i bilen hem från Hudiksvall efter att ha tittat på kallblodssto att köpa. En resa som i sig mynnade ut i en av dem som Flocki tycker är en av de allra läckraste i hans, i hans värld alltså, lilla flock: Norrlands Smaragd. På telefonlinjen från Frankrike ställdes frågan om jag ville åta mig att ombesörja syndikat och managering av vad som beskrevs som fjolårets treåriga kulltopp vilken nu skulle sluta tävla. Min Ready Cash-allergi var vida välkänd- jag hade helt enkelt aldrig mött en trevlig Ready Cashare utan fullkomligt avskydde blodet. Så när härstamningen presenterades följdes i samma mening utan andningspaus ”det är en vettig Ready Cashare”. Jag var extremt icke-övertygad om det… Men fick namnet, skickade det till ett par kompisar med bra koll på fransk travsport, kollade alla hingstens sex segerlopp och okej då… Han såg rätt förnuftig ut.
Den 8 mars åkte jag ner till Malmö för att sent på kvällen möta upp honom när han kom med transporten från Normandie och redan vid första ögonblicket var jag såld: det var det piggaste, snällaste och gladaste jag någonsin träffat. Och det är han även nu. Fyra år senare och otaliga hopp på bocken senare. Flocki är den överlägset enklaste hästen jag har och även den absolut tryggaste. Extremt väluppfostrad och med respekt för människor. Sen är han ju till sin natur pigg och glad och en avelshingst vill ju gärna ta sig själv på orimligt stort allvar så emellanåt kallar jag honom trött för ”skrik och skrän d’Aurcy”. Men det är det värsta han gör: skriker. Främst när han kommer bort från sin flock. För just nämnda Norrlands Smaragd, Flockis egna dotter Ella Vendil och Timotejs Karamell är Flockis flock och dem vill han ha stenkoll på. Han står mitt emot dem i stallet och avskyr att inte få gå till eller från hagen i samma sekund de gör det så han ständigt kan ha koll på dem.
Några vänner har ju inte avelshingstar men Flocki är aningen unik där: Flocki älskar häst-barn! Förra hösten placerades han i box bredvid sin då okastrerade ettårige son Noir de Noir. Och Flockis blick när Noir avgav ett pipigt litet gnägg var en vuxen som såg ett barn. Allt hingstvrål rann ur Flockis blick och följdes av en värme bara en riktig barnälskare kan få. Flocki fattade såklart inte det var hans egna barn. Men det var ett barn och från det ögonblicket har Flocki aldrig skrikit på Noir igen. Dessvärre då det bidrog till att sonen växte upp och blev aningen odräglig… I höstas drabbades en ettårshingst av hovböld och vi behövde ställa in den på box ett par dagar. Bara boxen bredvid Flocki var ledig. Och Flocki såg med ens att det var ett barn, smälte i blicken och stod lugnt och vakade över ungen när den sov.
Flocki älskar människor och när det händer grejer! Jag försöker därför glädja honom genom att ta med honom på grejer när jag kan. I höstas skulle prisutdelningen ske i den tvååringserie Flocki sponsrat på Örebrotravet. Då fick Noir följa med som sällskap och transporten var så tyst att jag trodde båda tuppat av. Väl framme gav jag iväg grimskaftet till höger och vänster så även jag kunde dricka kaffe och äta tårta. Hur många hästar gör man liksom så med? Flocki är den enda jag har jag utan problem släpper iväg med andra vind för våg.
Det var aldrig tänkt att jag skulle komma att bli majoritetsägare i Flocki men livets vägar äro outgrundliga. När det så stod klart under sommaren 2020 att jag skulle komma att bli ägare av de, då, drygt 70 procenten som inte sålts ut som andelar uppstod en milt sagt prekär situation. En avelshingst är ungefär dubbelt så dyr att drifta varje år som vad en tävlingshäst är. Det är således definitivt ingenting en ”vanlig” människa har råd med. Vissa förutsättningar för att just Flocki faktiskt skulle kunna bli en av de ytterst få avelshingstar som går med vinst fanns ändå. Men det var en investering som skulle komma att kosta mig en miljon kommande tre år för att först då, kanske, kunna börja ge förväntad avkastning ytterligare ett år senare. För vi knyter åter till det här med att ingen väntan inom travsporten är så lång som kring just en avelshingst…
En avelshingst jobbar ungefär 1 april till 15 augusti varje år. Intäkterna kommer först när avkommorna verkligen fötts, det vill säga mer än ett år efter att stoet betäcktes. Men arbetet inför 1 april börjar 16 augusti året innan. Eller ännu tidigare. Under pågående betäckningssäsong hör en del intressenter av sig angående eventuell betäckning året efter. Marknadsföring, betäckningsbevis, Breeders Crown-avgifter osv betalas redan nu avseende de avkommor som kommer födas först om 1,5 år. Inom kort ska Flocki även ned till Alebäck för att frysa då han är listad i Norge och Finland. Två veckor där, sex hopp, kostade senast 40.000 kronor. Intäkter vi får på hösten om två år. Om det blir några föl alls alltså. Man ligger alltså konstant en halv till en miljon back.
Hur mycket jag än älskar Flocki som individ så kommer jag aldrig kunna ha honom som min häst om inte avkommorna springer så att många stoägare vill betala för att få föl efter honom. Jag har ända sen sommaren 2020 sagt att ”Flocki blir min pensionsförsäkring eller min skuldsanering”. För det är de två kontraster ägandet av en kommersiell avelshingst innebär. Antingen blir han en av den handfull avelshingstar som inbringar mer än han kostar- och blir han det finns möjligheten att vi talar om någon miljon i överskott varje år. Då kan matte lugnt fortsätta sitt oglamorösa hästliv och formalisera verksamheten med långsiktiga investeringar. Eller så slår han helt enkelt inte och då måste åtgärder snabbt vidtas för att både stoppa ytterligare kostnader och försöka få tillbaka så mycket som möjligt av det som redan lagts ut.
Fram till gårdagens lucia har allt handlat om Flocki själv: härstamning, meriter, exteriör och lynne. Det är vad som lockat runt 60 svenska stoägare och ett tiotal utomlands varje år. Från och med nästa år kommer det handla om hans avkommor. Jag kanske är pessimistisk när jag tror att stoägarna kommer döma honom redan våren han har sina första treåringar. Det är trots allt bara 50% av kullen som startar alls som treåringar och relativt få av dem som gör det under årets första halva. Stoägare är överlag mycket, mycket kunniga inom travsport så dessa siffror har denna grupp koll på. Kanske ger de honom ett år till. Men jag räknar inte med det. Min respekt för kunderna och min krassa insikt om svensk travsports ekonomi gör att jag inte vill planera för den extra chansen. Flera av de 30 levande tvååringarna måste helt enkelt ut nu under kommande vinter och vår och visa upp sig så att folk känner ”en sån skulle jag vilja ha”.
Med skräckblandad förtjusning mottog jag förra veckan startbevakningsmailet att den första nu var startanmäld. Jag har försökt klämma Djusarna på info flera gånger under året för att få veta om A Teaser kan bli en reklampelare och de har svarat att hon är fin. Det säger ju dock de flesta om sina tvååringar (finns det en enda avelshingst i landets vars tvååringar inte verkar lovande liksom?) men känslan har ändå varit att… Jo. Även med Djuse-mått mätt så är det här en fin häst vars debut blivit uppskjuten på grund av en sommarförkylning.
Jag sa till allt och alla att ”det vore ju sjukt läckert om hon vann och Flocki för alltid i vart fall kunde säga att han debuterade med seger som avelshingst.” Vad det egentligen skulle innebära för marknaden vet jag inte. Den kräver nog lite mer än det här för att förändra mitt liv. Men jag kan konstatera att jag aldrig varit så här stissig inför ett lopp sedan min första häst debuterade. Här kommer ju också skillnaden: jag brukar vara van vid att vara fullt upptagen med att sela ut hästarna jag hejar så förtvivlat mycket på och efter loppet veta att det sitter människor och väntar på min information. Tyvärr allt som oftast en förklaring till varför det inte gick så bra som de hade hoppats. Här satt jag hemma i soffan med mitt trasiga knä hela dagen… Känslan torde inte vara helt olik den alla helt vanliga hästägare som inte själva sköter och tränar sin häst känner: jag har aldrig träffat A Teaser. Ändå känns hon liksom lite som ”min”. Fast jag har noll att säga till om och kan än mindre göra nåt för henne. Ingen förväntar sig att jag ska förklara något om det inte skulle gå bra. Jag bara önskade så förtvivlat gärna att hon skulle vinna.
Det jag fick hade dock inte att ens gått att fantisera om. Mitt optimistiska men ändå rimliga jag tänkte att ”Magnus A Djuse på Mattias Djuse-tränat och en häst som deras föräldrar äger och fött upp- hon är nog skapligt förberedd och statistiskt sett har detta ekipage god vinstchans bara genom tränar-/kuskkonstellationen.” Ledningen eller annat vettigt lopp och hon kan nog vinna. Det som hände kan vara en av de mer chockartade prestationer jag fått bevittna från nån av ”mina” hästar och till och med Magnus i vinnarcirkeln säger att ”såååå bra trodde jag inte hon skulle vara…”
Det inleds bra. Hon trampar iväg fint från springspåret och spetsar. Konkurrent ger sig dock inte utan trycker och trycker och till slut kan A Teaser inte hålla rätt på benen utan galopperar. Hon ställer sig dock skapligt fort- otroligt nog i farten- och dyker ner invändigt. Hoppet var inte stendött men blev varvet kvar: trots stenhårt tempo blev det inga luckor och 700 kvar dras hon hjälplöst sist. Men ut och hon tar raskt tag i grejerna och är gott gåendes som trea i tredjespår när framförvarande galopperar varvid det tar tvärstopp. Men hon börjar om. Ännu en gång. Och mitt på upploppet får hon vittring. Det är längder kvar att plocka in men hon borrar ner sig på ett sanslöst käckt vis och sluggar sig förbi kort före mål. Jag lättar ur soffan och vrålar. Jag får 50 kvar samma vittring som körande Magnus A Djuse som här till synes för första gången faktiskt kör på hästen och gungar sista biten och vrålar. Telefonen börjar ringa mitt på mållinjen. För första gången känner jag att jag är en del av en segrande häst från soffan. Jag ska inte ta hand om hästen, tvätta grejer och informera ägare. Jag ska bara sitta här, njuta och motta information.
Äldsta systerdotter, lämpligt nog numera i legal vindrickar-ålder, är inte särskilt intresserad av nån av mosters alla hästar. Just Flocki är dock den hon verkligen gillar och den enda hon kan fastna och gulla med. Det kändes extra bra att se loppet och fira med henne efteråt.
Det blev en oerhört annorlunda men ack så härlig kväll. Jag bara åtnjöt meddelande från människor som uppfattade prestationen som femstjärnig och tjöt ut min glädje till allt och alla. Flockis första startande avkomma. Hon vinner. Och hon gör det på ett sådant sätt jag aldrig någonsin ens hade kunnat fantisera ihop. A Teaser blev även årets sjunde snabbaste tvååring över medeldistans och volt och endast en har hittills vunnit på snabbare tid. Och detta gör hon med, uppskattningsvis, 40 meters tapp på galoppen och sen flera hämmande situationer. På ett vintrigt och isande kallt Eskilstuna en vanlig tisdagkväll. För att sätta tiden i perspektiv hade den i fjol inneburit 17:e snabbaste tvååringen på hela året. Hon fick mig att drömma om det jag sagt på samma skämtsamma vis, men med allvarliga underton, jag beskrivit Flocki som min framtida pensionsförsäkring eller skuldsanering: ”det vore jäkligt bra för min ekonomi om en avkomma kunde ta och vinna nån Margaretas i vinter”.
Jag vet inte exakt vad marknaden, det vill säga just i vår: stoägarna, vill se för att Flocki ska få en rejäl skjuts upp från de ca 60 ston han legat stabilt på de senaste tre åren. En som står för såna här prestationer emellanåt är nog jätteviktigt. Men sen gissar jag det vore bra med ett par till som kommer ut och vinner lopp och ser trivsamma ut. Flocki har som sagt bara 30 tvååringar vid liv så statistiskt sett startar bara 15 alls under hela nästa år. En enda tvååringsstartande är ju ren bonus. Jag vet att kvalloppsvinnande Lovely Ratzeputz såg riktigt läcker ut och det ryktas att den allra första kvalande, Viking Lane, ska vara något lite extra. På nära håll har jag dels mina två egna, varav Ella Vendil redan kvalat och Noir de Noir skulle kunnat göra redan i somras, och stora Salazar som lägger oerhört med mark under sig. Under gårdagen kvalade ännu en tvååring. Sen ryktas det väldigt gott om tre stycken som alla håller till lite norrut… Hittills är sex kvalade. Halva kullen befinner sig i A-träning. Förutsättningarna för att Flocki ska kunna bli en hingst vars avkommor överlag är relativt tidigt ute finns alltså. Det vore verkligen kul om ett par stycken kommer ut redan under vintern/tidig vår.
Flocki är ju inte ägd av någon stor och kapitalstark hästägare utan är ju min häst som alla andra. Jag har därför en del kontakt med många som har en liten Flocki. Därtill har han nu även runt 30 unika delägare som äger 1-5% i honom och han således är lite mer för dem än vad de flesta andra hingstar de betäcker med är. I år finns omkring 30 föl efter honom och en oerhört viktig bieffekt till om det nu kommer några avkommor som springer, vilket gör att stoägarnas intresse i vår är högt, är att det även borgar för att uppfödarna till små-Flockisarna får betalt för dem. Den relativt lilla kullen i år kan förhoppningsvis komma att innebära att efterfrågan i förhållande till tillgången blir, med travsport mått mätt, god. Det skulle kännas jäkligt bra om uppfödarna under året återkopplar att de lyckats sälja sina små-Flockisar både till tränare de är nöjda med och för pengar så avkomman gått ihop sig.
Resan började för nästan 4 år sen. 94 långa månader av stenhårt arbete och varenda krona jag äger och har nerplöjd i investeringen Flocki d’Aurcy som avelshingst. Kommande år avgör inte bara om jag får fortsätta ha Flocki som ”min häst” och få ha hans ständigt pigga och glada uppsyn i min närvaro. Kommande år avgör faktiskt även min framtid inom travsporten. Antingen kommer jag äntligen kunna budgetera för en viss trolig intäkt under kommande år och kan då ta min hästverksamhet till stadigvarande nivå och inte leva månad för månad utan faktiskt kunna planera och budgetera. Eller så får jag helt enkelt montera ner den och försöka rädda tillbaka så mycket förluster jag kan.
Det måste till en avelshingst för att en travhäst så ensamt ska kunna avgöra en hel människas liv. Jag visste beslutet att bli hans majoritetsägare innebär att det blir min pensionsförsäkring eller min skuldsanering. Jag valde att gå all in och lägga varenda ägg i den korgen. Chansen var ändå en once in a lifetime i en bransch som ändå med största sannolikhet är Ebberöds bank för oss alla. Fyra års väntan på att en avkomma skulle starta. I ljuset av denna väldigt krassa insikt ska A Teasers lopp igår ses.
Jag hoppas kommande vinter ger mig stresspåslag för att hinna se alla Flockis alla kvalande och startande avkommor. Och jag hoppas så förtvivlat mycket att det kommer fler segrar och emellanåt en prestation som igår. Fram tills dess kommer jag spara denna print för vad som än händer nu så var det så här hans karriär som avelshingst började.
