Fylld av energi av att läst intervjun i Expressen med ”Ullared-Boris” lanserar jag här i korta drag min egna illusion om vad svensk travsport behöver jobba mot.
Utmaning 1: Vi behöver åskådare, intressenter, spelare och hästägare. Jag vet att det smärtar: men vi måste inse att dagens och morgondagens svensk inte kommer åka på trav i den utsträckningen vi drömmer om att den gjorde i svunna tider. Ett annat livssätt, svindyra bränslepriser, bekvämligheten i att kunna matas med nöjen från hela världen på vår egen tv i vår egna soffa har helt enkelt förändrat oss.
Lösning: vi måste fråga dagens publik vad den vill ha och inte gårdagens. Och fokuset måste ligga på ”intäkter till sporten” och inte nostalgi.
Utmaning 2: vi behöver spelare.
Lösning: travet ”upplevs” inte fair. Travet ”upplevs” inte ha lika domarbedömningar. Travet ”upplevs” inte ha spelsäkra målfoton. Travet ”upplevs” inte spelsäkert i förhandsinformationen. Även om det sistnämnda väl blivit bättre. Travet ”upplevs” inte alltid ha ett bra djurskydd. Travet ”upplevs” inte ha tillräckligt bra utbildning för kuskar vilket ”upplevs” inverka negativt på spelsäkerheten.
Utmaning 3: sporten behöver fler hästägare som äger en hel, eller en väsentlig del, i en eller flera hästar.
Travhästägande upplevs inte tillräcklig kul utifrån vad det kostar.
Lösning: mycket av trivseln och glädjen åligger givetvis enskilda tränare och arrangerande travbanor att åtgärda. Men kostnadstäckningen måste upp. Det blir ohyggligt mycket mer kostsamt att äga en häst än vad statens mål år 1973, inför lagen som ledde till ATGs bildande: ”alla människor med normal inkomst ska med rimlig ansträngning kunna äga en travhäst” och man redan då fastslog ”idag får inte hästägarna kostnadstäckning med ens hälften”.
De 3000 årligen födda travhästarna kostar i runda slängar 100.000 att få till värden och vuxna nog att köras in. Då är inte inköp av sto och kostnaden till hingstägaren inräknad. Sen kostar de 2-2,5 års träning innan de kanske blivit en av de lyckliga 50 procenten i kullen som faktiskt kom till start som treåring. En halv miljon är således ungefärlig driftkostnad fram tills hästen fyller 4 år. 1,5 miljard är därmed hästägarnas insats för att över huvud taget få fram tävlingshästar. Sporten utdelar ungefär 800 miljoner årligen i prispengar- varav treåringarna tjänar runt 150 miljoner av dem. Drygt 100.000 i snitt för de startande treåringarna, eller ca 57.000 i snitt per registrerad, är uppenbart alldeles för lite utifrån vad den hunnit kosta.
Prismedlen borde givetvis fördubblas men främst måste kostnaderna ner. Paradoxalt nog går tränarna på knäna och med de nu i år ökade foder- och drivmedelspriser är de allra flesta träningsverksamheter en ren förlustaffär. Men nånstans måste kostnader att kapa finnas. Skonsammare banor så vi slipper få halta hästar efter några starter. En central omorganisation som får ner hästägarnas reskostnader samtidigt som hela landet ska leva.
Begränsa ”Korpen”. Kanske rent av införa bikeförbud i breddlopp och B-tränarlopp? På något vis måste vi få ner kostnaderna för prismedlen kommer aldrig kunna öka i den takt som ekvationen behöver utjämnas.
Utmaning 4: de bra blir bara bättre och bättre och avståndet till resten ökar.
Landets bästa tränare är inte bara oerhört skickliga själva utan attraherar även de bästa skötarna. Tack vare de stora hästantalen kan de dessutom attrahera de bästa hovslagarna, de bästa veterinärerna- och har så mycket hästar att veterinären kan komma till gården minst en gång i veckan- och kan specialbeställa allt foder de vill ha. De bygger dessutom upp bästa möjliga träningsanläggningar med varenda tänkbar bana för varenda häst och personal som sköter dem till perfektion. Ihop med allt detta attraherar de givetvis även de mest kapitalstarka hästägarna som kan förse dem med de bästa hästarna.
Resten av oss är helt enkelt så efter dem i precis allt att det inte är annat än sinnesjukt varje gång nån av mina hästar är före nån av de bästas hästar i mål.
Det gigantiska mellanskiktet dör ut. För det är för svårt. Bredden dör ut. Vi har urbaniserats. En vanlig arbetare kan helt enkelt inte ha en häst att träna hemma. Bra träningsanläggningar centraliseras. Och det funkar helt enkelt inte att sitta hemma på grusvägarna och köra ett par kvällar efter jobbet längre när man ska möta de väloljade maskinerierna.
Lösningen: begränsa. Givetvis inte förhindra eller på något vis motverka att tränare finner en drivkraft i att bli lika skicklig och skaffa sig möjlighet att träna på lika bra anläggningar. Men proffsen måste utestängas från många lopp med lägre prissummor av samma skäl som det inte är ett dugg kul att plötsligt få möta Zlatan när man spelar i division 2.
Lösning 2: roade mig igår med att gå igenom åtta olika banors hemsidor. Jag är nämligen oerhört stressad själv över att mina träningsförutsättningar är ett skämt jämfört med hur anläggningarna jag själv hade häst på medan jag var hästägare, och på vilka jag lärt mig allt jag kan, och konstaterade att ingen har en info om hur jag kan flytta dit? Med detta incitamentsystem där banorna överlever tack vare sina knutna licensinnehavare och hästarna de har i träning borde väl ”välkommen att bli tränare hos oss- det här erbjuder vi!” vara huvudrubriken?
Apropå tappet av amatörer förresten. Efter 16 månader med B-tränarlicens kan jag nog konstatera att antingen söker jag förberedande proffstränarkursen nästa år eller så lägger jag nog av. Den genomgående styvmoderliga behandlingen av B-licensinnehavare är liksom helt oacceptabel.
Utmaning 5: sporten behöver fler hästskötare, fler specialiserade travhästveterinärer och fler grovfoderleverantörer.
Lösning: allt är en konsekvens av att vi inte har kostnadstäckning. När hästar är ett yrke, eller bara bedrivs i större omfattande än att ha en enda häst som hobby, krävs en helt annan effektivitet och kostnadsmedvetenhet. Tävlingshästar kräver omfattande veterinärvård för att hålla sig friska- så som flera årliga vaccinationer och avmaskningar, regelbundna munkoller och i vissa fall allergimedicin. Eftersom de tränas och tävlas så hårt behöver de därtill regelbundna kontroller så som halskoller och böjprov för att säkerställa vi inte kör sjuka eller halta hästar. De behandlingar de ibland behöver är inte de kostsamma- det är själva undersökningarna som blir de många tusenlapparna. Och detta vill vi ju såklart prispressa. Det är skitjobbigt att ålägga hästägaren 5000 kronor för man velat kolla halsen, munnen, böja igenom hästen och vaccinera och avmaska. Så vi prispressar veterinärerna. Samtidigt som vi vill ha tid exakt dag och tid för vaccinerar vi dagen efter innebär det att hästen missar ett jobb.
Förstår att veterinärer väljer att jobba med ridhästar eller med smådjur istället.
Vi vill ha skötare som orkar jobba i många år. Men vi har inte möjlighet att ta ut träningsavgifter så vi kan erbjuda dem skälig lön och som om inte livet med djur var nog fyllt av jour ändå så förväntas vi bege oss iväg att tävla långt bort och alla möjliga tider på dygnet för det är då hästen har lopp.
Det blir omöjligt att kunna leva ett någorlunda normalt liv som travhästskötare.
Vi kräver analys och garanterad åtgång på vårt grovfoder ett helt år framåt. Fast vi vill inte betala så mycket för det går helt enkelt inte i ett storhästhåll med högpresterande djur som dessutom av sin natur är svårgödda så de redan äter mer hö än de allra flesta andra hästraser- trots att de även äter kraftfoder för 30-50 kronor per dag.
Slutsats: den helt urusla kostnadstäckningen är orsaken till de flesta problemen. Vi måste få in mer intäkter genom spelet så prismedlen kan öka samtidigt som vi finner sätt att sänka kostnaderna. Ur ett personligt perspektiv skulle att fixa en A-licens förmodligen halvera mina kostnader för dagen. Att sen ta mitt pick och pack och flytta till en av landets bättre anläggningar är vidare ett nödvändigt ont om jag ska ha ambitioner att mina hästar ska duga i ”vanliga” sammanhang på ett vis så det medför någorlunda hållbar tillvaro.
Och då är vi tillbaka till pudelns kärna: vill vi ha en sport med långt färre aktörer och de alla är samlade kring ett antal större träningsanläggningar? Det vore sannolikt väldigt ekonomisk gynnsamt på kort sikt då mängder av banor skulle kunna läggas ner eftersom ingen ändå tränar häst nära dem. Ska dock en bredd leva, vilket jag personligen är övertygad om är ett måste för att ha en frisk sport, så måste helt andra åtgärder till.
