Hans Skarplöth tillträdde som vd för ATG 2013 och under åren 2015-2017 infördes besparingar för ATGs ägare ST i syfte att vi skulle belönas rikligt år 2018. Under slutet av perioden gjorde jag en beräkning på startomkostnader och kom fram till att en (av annan) tränad häst behövde bli trea-fyra vid en vanlig start på grannbanan för att över huvud taget betala sin resa. Kostnadstäckningen för svenska travhästägare låg på historiskt låga ca 23%.
2018 kom sedan äntligen Pokalåret och de budgeterade prismedlen uppgick för första gången i STs historia till mer än en miljard. De totala prismedlen kom då också att putta upp kostnadstäckningen med några procentenheter utifrån det vanliga uttrycket ”hästägarna pumpar in tre miljarder och får tillbaka en.” Vilket i och för sig är ett uttryck som aldrig stämt eftersom uppfödarna och kuskarna/tränarna oavkortat tar drygt 10% vardera av den totala prismedelpotten. Vidare pumpar hästägarna själva in en ansenlig del av prismedlen själva i form av insatser till årgångsloppen. Eller hingstägarna för att finansiera Breeders Crown. Hur vi än räknar är vi i vart fall oerhört långt ifrån förarbetet till 1973 års lag vilken ledde till att ATG bildades: ”en folksport i den bemärkelsen att människor i någorlunda normal inkomst- och förmögenhetssituationer med rimlig uppoffring skall kunna var ägare till en tävlingshäst” utifrån oron att ”hästägarna genom intäkter av sporten inte får sina kostnader täckta genomsnittligt ens till hälften”.
Efterföljande år har fokus legat på att kunna bibehålla nivåerna på prismedel. Vissa justeringar har gjorts och inför år 2022 handlade mycket om att stärka bredden och öka pengarna för trean och de bakom. 2022 höjdes även den garanterade prispengen till 1500.
Fyra år senare ligger vi i nivå med rekordåret 2019. Men precis allting har blivit dyrare. Utan att lägga några som helst värderingar i varje del kan vi konstatera att (samtliga priser exklusive moms- privatpersoner kan således lägga på ytterligare 25%):
Kuskarna och tränarna tog både före och efter 2018 provision som intäkt. När prispengarna ökar går alltid 10-15% oavkortat till kuskarna och tränarna. Från och med i år tar även fler uppsittningsavgift om 200-350 kr per lopp den kör.
Personalkostnader ökar alltid i takt med inflationen. Inflationenen år 2022 mot 2017 är i runda slängar 10%. Det som kostade 10 kronor för fem år sen kostar alltså 11 idag. Om löner och utselningsavgifter följt inflationen innebär det att en utselningsavgift och traktamente då om 800 kr idag kostar 880 och 5000 kr månad per häst i lönekostnad idag är 5500.
2018 kom en torka som medförde att grovfoderpriserna gick upp från en till tre kronor. De kunde sen sänkas lite när 2019, 2020 och 2021 års skörder blev bättre och ligger idag på runt 1,80 per kilo. Utifrån de kraftigt ökade priserna på bland annat drivmedel, plast och gödning spås priserna komma att passera 2018 års nivåer till hösten.
Kraftfoderbranschen har givetvis lidit lika hårt som grovfoderproducenterna men i och med den svenska marknaden, där Krafft haft och har i princip oligopol, nödgats pressa priserna utifrån att Krafft prispressat till nivåer som fläckvis legat under produktionskostnaden. Kraftfoder har därför ökat väldigt lite i pris men även den branschen kommer ju till en smärtgräns och mycket tyder på att det blir i år. Så kraftfoder för 5 kr/kg är snart ett minne blott och blir snarare 6-7 kr.
Utrustningen prishöjs utifrån effekter av covid-19. I Sverige upptäckte vi först på hösten 2019 att det var hopplöst svårt att hitta alla boots en ville ha. Fabriken som tillverkar gummit till de flesta av våra produkter hade legat nere.
Rysslands anfall av Ukraina leder till svårigheter för import av olja och gas till Europa. De västländska länder som nu över huvud taget kommer vilja göra några affärer med Ryssland kommande tid. Ukraina är även en stor producent av jordbruksprodukter varför de kraftfoderproducenter som kunnat prispressa tack vare importerade råvaror givetvis kommer känna av bristen.
Transporterna. 2017-2021 låg dieselpriset på runt 14 kr/litern. Häromdagen nådde vi den absurda nivån att den dubblats. Utöver att transportkostnaden varje enskild tränare måste ta för varje resande häst går upp med 10-15 kr/milen så blir precis allt dyrare med detta: veterinären, Equiopaten, hovslagaren, höbonden… Alla i alla led måste höja priserna.
År 2017 hade jag en häst som skulle starta i ett helt vanligt lopp stängt för hästar med högst 47.000 kr på kontot, en helt vanlig kväll på Örebro med prisskalan: 17.000-8.500-5.800-4.100-2.900-2.000-(2.000)-(2.000) kr.
Utifrån en enkel överslagsräkning när detta var hästens grannbana och 15 mil enkel väg skulle den kosta (30 mil x 50 kr) 1500 kr att transportera, 800 kr att få utselad, 300 kr i boxhyra och 80 kr i anmälningsavgift, det vill säga ett fast belopp om 2680 kr. Om hästen blev fyra och kostade 15% i provision gick den ungefär 905 kr plus. En femteplats räckte alltså över huvud taget inte reskostnaderna.
Just nu har jag två hästar i exakt samma klass. Örebro kör lopp för dem både 31 mars och 7 april. Båda gångerna är prisskalan: 25.000-12.500-8.500-6.500-5.500-4.500-(3.000)-(3.000) kr. Lägst 1.500 kr till alla tävlande.
Skulle vi transportera en häst samma avstånd men istället ta 65 kr/milen, öka utdelningen i takt med inflationen och lägga till 300 kr i uppsittningsavgift får vi följande ekvation: resa 1950 kr, utselning 880, boxhyra 300, uppsittningsavgift och anmälningsavgift 80 kr är lika med 3510 kr. 830 kr i kostnadsökning bara i fasta kostnader för att ställas på startlinjen. Blir hästen fyra och kostar 15% i provision innebär det att denna fjärdeplats ger en förtjänst om ungefär 2015 kr.
Här ska vi då notera att det inför i år införts en stor ökning just på dessa fjärdeplatser. Det är tacksamt. Ökningen i mitten innebär att hästarna över huvud taget kan ställas på transporten och åka för att tävla alls. Men med beaktande av att träningsavgifter ökat eller kommer öka rejält av alla ovan angivna skäl och att alla merkostnader kring en travhäst måste öka så är hela ökningen redan uppäten. Samtidigt har alltså ökningen på förstapriserna hållits nere så möjligheten att en häst som år 2017 faktiskt gick med förtjänst över året ska göra detsamma år 2022 snarare minskat.
Allt ovan angivet ligger utanför travsportens möjlighet att förändra. Vi kan bara förhålla oss till det. Vi måste utveckla möjligheterna att starta hemma ännu mer. Det är mestadels banorna själva som skriver proppar så bara att ge fördel för hemmahästar. Vidare måste vi ju inse vi inte kan bibehålla lika många starttillfällen som på tiden då det fanns dubbelt så många tävlande hästar. Dock vill vi ur alla perspektiv ha fulla fält. Delningsproppar är lösningen. Varje dag bör det finnas minst en propp som delas i, förslagsvis, 4-6 lopp. Sen kan några lopp ha ”vanliga” proppar. Med en sån propp varje tävlingsdag kan banorna bli lite kreativa i skrivningen av dem. Alla behöver inte vara över 2140 auto utan med lite fantasi kan man leka med distanser, fördel för ston, dela in i olika volter…. Det finns mängder av varianter. Banorna måste bli kreativa.
Något som omedelbart bums borde införts i samband med publikrestriktionerna på grund av covid-19 var en hästägarvänlig kanal ala Equida. I en verklighet hästägarna nu inte bara kommer få markanta kostnadsökningar utan även själva, på grund av bränslepriserna, i högre utsträckning kommer välja bort att åka och se sin häst tävla live måste en hästägarvänlig kanal ala spelkanalen ATG live till.