Prismedlen inom svensk travsport ökar rejält nästa år och det välkomnas givetvis av alla. Hur dessa ska fördelas har som vanligt skett genom mängder av förhandlingar med Basorganisationerna som tillsammans med travsällskapen utgör vad vi brukar kalla för ST. I år verkar alla ha varit lite nöjda och lite missnöjda. Hade det varit en förlikning i en domstol hade det således varit ett fantastiskt betyg till domaren.
Den konkreta kritiken bygger framför allt på att den garanterade prispengen, eller rättare sagt: ”startpengen”, höjs till 1500 kr. Det är ingen prispeng eftersom hästen över huvud taget inte behöver komma i mål utan bara måste vara på banan vid kommandot ”kör”. Nej, ST, ring mig inte säg att jag förstör er förhandling i skatterättsnämnden för att jag använder det faktiska begreppet som är förbjudet. Jag räknar kallt med att höjdarna på Skatteverket inte läser denna blogg. Och om de gör är jag ledsen: det måste faktiskt vara tillåtet för helt privata människor att få torgföra sina åsikter utan att behöva ta ansvar för att staten kan använda argumenten emot sporten.
Den konkreta stora frågan som väckts i debatten är huruvida travet ska vara en sport eller en verksamhet? Om det är så att den garanterade prispengen är ett sätt att hålla travhästägandet avdragsgillt för moms är det genialiskt. Om inte så är det ett synnerligen beklagligt vägval.
För mig personligen tjöt jag till av glädje, tittade på min multisjuka och multiskadade märr och sa ”1500 spänn och 32 tävlingsdagar på Örebro nästa år! Du får nog härda ut ett år till- det blir betydligt billigare att hålla igång dig och låta dig starta för 1500 spänn X 32 i intäkt än att låta dig pensioneras och bara kosta pengar i en hage!”
Det var på skämt. Men det finns ett allvar i det. Är det verkligen de hästarna sporten ska ge pengar till? Iskall som spelobjekt och tragisk att se för alla som tittar. Var fanns hästvälfärdstänket här?
Jag är en b-tränare och uppskattar att sporten lyssnar på mig. Men lösningen blev ju helt galen. Ni ska uppmuntra mig att fortsätta träna häst- inte uppmuntra att jag fortsätter med den för travet inte lämpliga hästen jag idag har. Hon ska pensioneras till våren och jag ska istället uppmuntras att köpa en ny häst. Så främjas uppfödningen, sporten och spelet. Och definitivt hästhälsan.
Allt tyder på att det stora tappet på b-tränare, av de anledningar sporten själv kan påverka, beror på att det blivit svårare samtidigt som allt blivit dyrare. Jag vet inte i hur många krönikor i allsköns travmedier eller bloggar på egen hemsida jag nu skrivit om det här: ingen inom travet vill ha massa bidrag. Alla är i detta för att tävla. Men vi vill tävla på vår egna nivå.
”Alla” är överens om att en sport behöver både elit och bredd. Men få vill definera sig till nåt av det utan väljer att hoppa lite mellan lägren utifrån vad som passar dem bäst för stunden.
I en travsport som utvecklats till att vi vare sig har definitioner för ”hästägare” längre eller nån går att direkt placera i ett fack så har det blivit omöjligt att verka för varje grupps bästa. I en tid där den så kallade eliten, dvs de professionella tränarna och kuskarna, äger en tredjedel av hästarna själva, i de flesta fall även är hästarnas skötare och i många fall även är uppfödare finns ingen distinktion kring vem som egentligen ska agera genom vilken förening. Detta gränsöverskridande skulle kunna ge en rad fördelar: nämligen förmågan att kunna se saker ur flera olika perspektiv. Istället verkar det ha blivit nåt hopkok där tanken bakom föreningsstyret blivit att ingen egentligen vet vem som företräder vem.
Vad är bredd kontra elit?
I alla andra sporter är det en löjligt enkel skiljelinje: kan du leva på din idrott/sport är du ”professionell”, dvs ”elit”. Kan du inte är du ”amatör”, dvs bredd. Att tillhöra bredden, dvs kanske divison 2 i fotboll betyder ju inte att du inte kan bli professionell. Du får bara jobba lite hårdare ett tag, bli halvt proffsig i superettan innan du till slut kanske blir allsvensk fotbollsspelare. Och den dagen du inte håller allsvensk nivå längre behöver du ju inte gå rakt till vanligt jobb, fredagstacos och Korpen på helgerna utan kan du vara lite semiproffsig i superettan ett par år igen.
Skillnaden är att det i dessa sporters lägre ligor dyker inte plötsligt några Champions Leauge-spelare upp eller, för en närmare jämförelse, Peder Fredricson kommer inte och snor medaljerna på ridtravarnas klubbtävling.
Vad är bredd och elit inom hästägandet?
Hästar är en dyr hobby oavsett om man vill ha en fyrbening att rida i skogen på eller en travhäst att tävla med. Inom travsporten tävlar vi dock i fält varför en hel del krav på utrustning måste finnas. Det kostar således sisådär 50.000 att köpa en träningsvagn, en tävlingsvagn, en sele och annan nödvändig utrustning till skillnad mot inom ridningen där en hobbyryttare kan komma betydligt billigare undan. Å andra sidan finns långt många fler riktigt billiga travhästar att köpa kontra priset på en väl inriden ridhäst.
Att hästsport definieras som ”sport” och inte ”idrott” beror på vårt materialberoende: dvs själva hästen. Trav är en materialsport hur ogärna vi än vill säga det. Det är en sport det går att köpa sig till framgångar i till skillnad mot inom idrotter där du själv är ditt enda verktyg till framgång. Jag tillhör inte de ekonomiskt bemedlade personerna utan kan bara ödmjukt försöka lyssna och lära mig vad som driver exempelvis Anders Ström, Tristan Knutsson och Lennart Ågren. Dessa herrar och jag spelar i så olika ligor att vi normalt sett inte skulle tillhöra samma division. Trots det är vi alla ”hästägare”. Timo Nurmos, Daniel Redén och Robert Bergh tänker knappast på undertecknad när de ska prata om ”vi travtränare”. Trots det är det dessa herrar, de tre helt obegripligt duktiga karlarna som kör in mer än 10% av de totala prispengarna, jag ser mitt namn vid i startlistorna.
Ovan nämnda personer är så oerhört viktiga för hela den svenska travsporten. Tack vare deras insatser får vi hit avelsmaterial, höjer värdet på det hästmaterial som finns i landet, attraherar spelomsättning, får ut travsporten till allmänheten, höjer den allmänna kunskapsnivån i landet genom all personal de ger arbete och möjlighet att lära sig av deras koncept, ger drömmar och life goals till alla oss inom den. Precis som Peder Fredricson, Malin Baryard och H&M-arvtagerskan Charlotte Söderström gör inom ridsporten. Det är en elit som vill ha höga prispengar i stora lopp och för att vinna de loppen är de beredda att lägga åtskilliga miljoner kronor på ett gäng unghästar varje år. Tack vare Premiechansningen har Sverige världens mest lukrativa unghästserie vilket är direkt incitament för dessa personer att köpa in riktigt bra fölston och satsa på att betäcka med världens bästa hingstar.
Å andra sidan står då 8000 amatörer och några hundra professionella som med eget arbete som största insats med billiga hästar försöker förvalta det material vi har. Jag har enbart hästar i mitt stall som kostat mindre än 100.000 i inköp och ingen av dem kom till mig med en seger i livet. Svår sjukdomshistorik och/eller diffus ovilja/oförmåga att över huvud taget trava är vad som var mina materiella förutsättningar. Och det här är de flesta av oss verklighet. Det finns massor av personer som lyckats med bragdguldliknande bedrifter när de över huvud taget fått ostammade och skeva hästar till start. Personer som omöjligt har kapitalet att betala några hundra tusen för en redan väl fungerande travhäst som är bra nog på att i redan befintligt skick springa in till sin köpeskilling på kort tid. Har man de pengarna är man helt enkelt inte ”bredd”. Har man professionell travträningslicens är det professionell travtränare man är i första hand. Jag vill inte tävla mot ovan nämnda personer till vardags.
Jag vill tävla mot andra människor på min egna nivå, dvs personer som går upp 5 varje morgon för att hinna ta hand om sina hästar och sen rodda runt det livet med att arbeta och försörja sig 15 timmar om dagen 7 dagar i veckan. Jag kan inte köpa färdiga, bra hästar. Jag måste med mitt egna arbete förvalta det projektmaterial jag har. Jag har ingen personal som kliver in och vare sig morgon- eller kvällsfodrar och ”lediga dagar” är väl de facto de dagar jag lägger mest tid på att sköta min helt egenägda häst och inte de jag faktiskt tar betalt för att sköta om.
Det här livet är mitt drömliv. En kvarts miljon i studieskulder och 15 år av karriärdriv, offentlighet och en skaplig medelsvenssonekonomi ledde till att jag går upp klockan 5 och skottar skit i ur och skur. Helt och hållet mitt egna val och jag är lycklig varje dag bokföraren säger jag fortfarande kan göra det.
Men jag vill inte sen tävla mot eliten en vanlig sketen lunch på min mellanstora hemmabana. Inom materialsporter kan man helt enkelt köpa sig framgång. Är du tillräckligt ekonomiskt resursstark kan du faktiskt köpa dig en plats i Elitloppet. Alla andra sporter förstår vikten av att begränsa för de personerna just för att inte döda mitt engagemang.
Men begränsningar är något ST haft och har förtvivlat svårt att införa. Inom svensk travsport ska allt vara fritt, alla ska få göra som de vill och mer pengar åt alla alltid. Typ.
På riksdagsnivå tog borgerligt styre över redan 2004 på mantrat att det ska löna sig att jobba och att fler människor ska kunna leva på sin lön. Svensk travsport valde motsatt riktning och har successivt kletat ut begreppen och smetat ut lite bidrag här och var. Absolut ingen vet vad som är elit och bredd idag mer än att en handfull tränare och kuskar är ”elit” och några tusen människor som tränar en enda, allt som oftast högst medioker, travhäst vid sidan av helt annat jobb är ”bredd”. Mitt emellan står runt 350 personer med a-licens och några hundra riktigt proffsiga amatörer och hoppar lite mellan begreppen.
Sveriges tre bästa personer på att träna travhästar tar hand om mer än 10% av de totala prispengarna. Topp 10 tar hand om runt 25% av de totala prispengarna. Topp 20 kör ihop in över 330 miljoner kronor- det vill säga klart över en tredjedel av de totala prispengarna.
Här är otvetydigt en rejäl ”elit”.
Samtidigt klarar bara hälften av landets professionella tränare att kravla sig över en halv miljon inkört (per dagens datum). Att jämföra med 49 av landets b-tränare. Här är den stora grejen. Vi har en helt gigantisk mellanklass att beakta med extremt otydliga distinktioner.
Det är inte rimligt att de 20 personer som tillsammans kör in mer än en tredjedel av prispengarna över huvud taget är berättigade i att starta i exempelvis Breddlopp. Breddlopp är min kategori lopp, tack.
Det är inte startpeng som är lösningen på att bibehålla intresset för att äga häst. Däremot är vettiga prispengar bakom vinnaren helt avgörande. Breda prisskalor är också extremt populärt. Det är trots allt väldigt vanligt att man behöver resa ett gäng mil för att tävla, till och med till sin hemmabana, och 80 kr i anmälningsavgift och närmare 300 i boxhyra är obligatoriskt. Med bensinen kostar det helt enkelt någon tusenlapp. Så exempelvis åtta priser i lopp med 10-12 hästar i och exempelvis 10 priser i 13-15 hästars-fält och att de sista priserna är minst 3000 kronor är definitivt en riktigt bra morot för att folk ska starta sina hästar mer. Men allvarligt: tror jag inte själv hästen kan bli åtta i mål så är det nog bara bäst för alla att jag låter den stanna hemma.
Att bli fyra-sexa ska definitivt premieras så det bidrar till hästens mat den månaden. Eller täcker förlorad arbetsinkomst för den som behöver ta ledigt från jobbet för att åka och starta.
Vi är en extremt segregerad sport idag där de bästa är för bra för resten. Det är ingen skillnad mot övriga sporter. Skillnaden är att inom fotbollen kostar en bra spelare både mer pengar att köpa loss från ett kontrakt och kostar högre lön än vad en sämre spelare gör. Inom travet är det marginell prisskillnad på om du har hästen hos en av de 20 personer som utgör gruppen som tar hem mer än en tredjedel av de totala prismedlen eller om du har den hos en av de 20 resultatmässigt sämsta tränarna. Det skiljer oerhört lite om du använder en toppkusk eller nån av resten. Och prispengarna skiljer sig inte så värst mycket på en storbana kontra en mellanbana.
Jag har tidigare grottat lite i även den yrkesgrupp som inte nämns i denna blogg, catchdrivers, och måste säga jag verkligen hyllar Stefan Perssons initiativ att börja ta uppsittningsavgift även på a-tränade hästar. Ska vi få till en hållbar ekonomi för många i alla grupper måste de bästa våga börja ta betalt.
Det måste kosta mer att ha häst hos en dokumenterat skicklig tränare än hos en icke-dokumenterat.
De tränare som är så stora att de har anställd personal måste börja ta ut de avgifter som krävs för att personalen ska få avtalsenlig lön och arbeta inom arbetstidslagen.
De bästa kuskarna måste våga ta mer betalt.
De störst satsande hästägarna måste ha prismedel att tävla om så de fortsatt motiverar deras enorma ekonomiska investeringar.
Når vi hit får vi synergieffekter till bredden. Hästarna som inte duger i en elitsatsning kan du ett nytt liv på mellan- eller småbana. Precis som det har varit förr men som har försvunnit i denna utkletade ekonomiska fördelningspolitik.
Landets hästskötare får avsevärt drägligare arbetsbelastning vilket främjar både rekryteringen och att fler stannar inom yrket.
Mindre etablerande tränare kan få chansen att förvalta nya och bättre hästar.
Mindre etablerande kuskar får chansen att köra fler hästar.
Fler mindre tränare och amatörer får tävla på sin egna nivå.
För att nå hit ska prismedlen upp på de större banorna och där kan man säkerligen även ha mindre breda skalor. I gengäld får de sänkas lite på övriga banor och ha bredare prisskalor.
Det ska alltid vara möjligt att växla upp och tävla på högre nivå. Men det kan inte fortsätta vara gränslöst i att de som är så otroligt mycket bättre än resten tillåts tävla i korpen när de känner för det.
