Ett ämne jag ständigt kommer i kontakt med inom travet, men trots så mångas åsikter vägrar de flesta att förstå poängen, är sociala medier. I veckan blossade det upp igen med anledning av ST:s Överdomstols friande av Gocciadoro i lärlingshändelsen/enhandargate, eller vad vi nu ska kalla det, på Örebro den 2 maj. I nyhetspubliceringen på travsport.se den 16 juni meddelar nämligen ST följande:
“– Den svenska travsporten vilar tungt på hästvälfärd och hästen i centrum. Vi gjorde en samlad bedömning av samtliga ärenden där stall Gocciadoro varit inblandad och vi vet genom en fristående medieanalys (innefattande sociala medier) att travsportens förtroende och trovärdighet har skadats genom händelsen.” (Citat: vd Maria Croon).
ST har alltså utdömt en bestraffning baserat på vad folk på sociala medier tycker. För att kunna klargöra min åsikt om det här så behövs en något djupare analys i ämnet. Förmodligen raserar jag här nu mångas bild av mig som att jag själv använder sociala medier helt oskyldigt utan vidare genomtanke. Vill ni behålla den harmlösa bilden av mig bör ni sluta läsa nu. Jag är skapad och drillad under närmare 7 år för att kunna använda dessa verktyg.
Vad är faktiskt sociala medier?
För sociala medier är just ett verktyg. Sociala medier är liksom inte en egen liten fullständigt ostyrbar liten figur som poppar upp och själv agerar. Så verkar väldigt många människor tro. Det är generalfel nummer 1.
Verktyget
I dagens tekniskt utvecklade samhälle där i princip alla svenskar har tillgång till både en dator och en telefon med internetuppkoppling har 10 miljoner svenskar en tillgång till ett mediaflöde som aldrig förr. Därtill kan vi alla skapa oss konton på sociala medier och där fritt kunna berätta för hela världen vad vi tycker om precis allt. Enligt 2018 års statistik från Internetstiftelsen använde 83% av svenskarna sociala medier.
Hur används det?
Från början var Facebook en kompisplattform och verktyget Twitter en “microblogg” åsyftad för att politiker enkelt skulle kunna nå ut med korta budskap. I grunden skiljer sig dessa två verktyg således åt totalt. Sen har det ju fladdrat iväg så idag verkar få fatta vad som egentligen hör hemma vad. “Alla” har liksom Facebook och en hel del fattar inte än idag hur denna gemytliga lilla plattform förändrats till att användas som ett rent kommersiellt trollverktyg. Och tur är väl det. För om folk förstod skulle det troligen ha dött ut för länge sen. (Den här bloggen kanske raderas rätt fort från Facebook för den riskerar att förstöra deras affärer.)
Building a troll army medialt
Inför riksdagsvalet år 2014 hade jag själv klivit in i kommunpolitiken. Inför det här valet pratade de politiska kanslierna om att “det här valet kommer att vinnas på sociala medier”. “Trollkonton” hade fått sitt fäste. Dock visste ännu ingen riktigt vad som var ett troll.
Hur som helst. Mitt parti ville ju inte förlora ett val på grund av att vi inte kunde hantera den nu gällande kommunikationen med väljarna. Dock var våra resurser avsevärt mindre än landets största partis. Men vi gjorde en grupp med en tjänsteman, specialiserad på kommunikation, i spetsen och några av oss politiker skapade den “hemliga” sociala medier-gruppen. Vi var ett tag inne på att göra som det mer resursstarka partiet och även starta några alter ego-konton var där vi skulle låtsas vara olika “helt vanliga” personer. Att bygga upp ett effektivt trollkonto är dock både tids- och engagemangskrävande så det gjorde vi aldrig. Men vi startade en högst konfidentiell kampanj. Utifrån var och ens olika roll antog vi olika retoriker. Ju högre politiker desto mer “obefläckad” behövde den vara. Politik handlar ju trots allt som att framstå som lite av ett voice of reason. Själv var jag dock helt ny så jag kunde trolla lös precis hur mycket som helst. Och jag gjorde omedelbar succé. Här upptäcktes nämligen min knivskarpa talang för att med ord kunna reta fullständig gallfeber på precis allt och alla: i synnerhet medelålders män med makt.
18 februari 2014 lyckades jag med mitt twittrande skapa min första förstasida i tidningen Nerikes Allehanda, och dagen efter ledde den till dagens ledare i samma tidning.
Artikeln i sin helhet: https://www.na.se/artikel/orebropolitiker-anklagas-for-harskarteknik
Bildsättningen var ju inget annat än rent genialisk. Ung kvinna, i ett oppositionsparti, utsatt för härskarteknik av äldre man- vilken var toppolitiker i det styrande partiet.
Det här ledde till det kanske roligaste halvåret i mitt liv. Jag ägnade orimligt många timmar åt att vara en total “finne i röven” på stadens styrande politiker på sociala medier.
Samtidigt som jag retade gallfeber på dem byggde jag upp mitt egna nätverk av folk som hejade på mig och jag coachades dagligen i debatteknik och retorik av diverse kommunikationsproffs. Och så köpte vi annonser. Redan vid den här tidpunkten kunde man nämligen “köpa flöden”. Ett av våra politiska förslag var att att kommunen skulle erbjuda kvinnor trygghetsvakter på vägen hem sena kvällar. Då beställer man helt enkelt från Facebook så dessa annonser hamnar enbart i kvinnor i Örebroområdet mellan 18-29 års flöden. Man kan till och med beta ner annonserna så man till stor del hamnar i singelkvinnors med förkärlek för vins flöden. Alltså, den analys Facebook kan göra av ens personlighet slår varenda psykologs. Därmed betalar man inte en spänn för en annons mot nån som inte är ens kundgrupp.
Det här var alltså 6 år sen. Det har utvecklats ännu mer därefter. Kära läsare: ni får idag helt enkelt inte se många annonser på sociala medier alls om ni inte anses ingå i målgruppen. Bara här är ni liksom grundlurade.
Building the real troll army
Så, med en sociala medier-approach så man nu nått ut i kommersiell media på önskat vis och retat gallfeber på önskade objekt gäller det sen att överleva själv på forumen. Det här tar tid. Här gäller det att andra starka twittrare/facebookare tycker man är vettig. Ibland måste man ge andra stöd själv för de ska göra detsamma. Vissa drev orkar man helt enkelt inte själv. Och nyckeln till sociala medier är i grunden den gamla härskartekniken att “många tycker”. Mängden konton som säger samma sak är den grundläggande skrämseltaktiken för att kritiker ska backa. Härav att folk alltså startar några trollkonton. Genom att raskt kliva in till sitt egna försvar några gånger är genast debatten styrd åt önskat håll. För en annan, som är alldeles för lat och fantasilös för att orka bygga egna trollkonton, får en istället alliera sig med andra starka konton. Och så gör precis alla admins för travgrupper, bloggare eller till och med journalister. En person är ingenting på en social media. Det är förmågan att kunna få interaktioner som gör en sociala medier-figur. Man styr helt enkelt social media åt hållet man vill.
Sociala medier bygger vidare på ett affektskrivande. Själva poängen med sociala medier är att folk ska ha så nära till tangenterna att de bara raskt spyr ut alla omedelbara känslor de känner. Detta skapar drev och kaos. Exakt vad skaparna av sociala medier vill uppnå. Det är liksom sociala mediets reason to excist. Så den första delen i den första kursen jag gick var “svara aldrig direkt.” Bara genom den lilla detaljen särskiljer man sig. Sen lever jag ju inte alltid som jag lär, och det är slående hur just de tweetens i 9/10 fall sedermera landar helt fel.
Jag idag på sociala medier
Efter mitt intåg i kommunpolitikens finrum år 2014 fick jag tagga ner mina politiska trollerier och istället bli lite rumsren. Kunskapen fanns ju dock kvar och är man född till rebell måste vissa lustar helt enkelt ut… Jag klev därför in på de trav-sociala medierna. Jag twittrade kommande år så förtjänstfullt att jag i årsskiftet 2015/2016 headhuntades som krönikör till tidningen Travronden. Jag var då, vilket säger mer om hur sjuk travsporten är än det gör om mig, den första kvinnan som gavs utrymme i media att faktiskt “tycka” något om trav.
År 2016 utvecklades därefter till det värsta året i mitt liv vilket slutade med att jag raderade varenda social media och svor på att aldrig i helvete vara medial igen. Det blev helt enkelt för stort och tog över mitt liv totalt. “Linn Andersson” blev för mig själv en ren galjonsfigur som hade noll och inget med mig att göra. Hon var nån som andra hade en åsikt av. Dock ruskade jag av mig och kom tillbaka. Hamnade åter i mediestormens öga innan jag under år 2018 slutligen beslutade mig för att nu är denna tiden i mitt liv över. Nu skulle jag hitta mig själv igen och bli mig själv igen. Det jag idag skriver på sociala medier är således “jag” och den här bloggen, ägd och driven av mig själv, gör jag enbart när jag själv faktiskt känner för det. Och till syven och sist är det nog den äktheten som gör att man överlever år ut och år in. Nåt sorts “sociala medier-alter ego” avslöjas till sist. Man måste nog stå rätt stadigt på sina fötter och vara jäkligt trygg i vem man egentligen är, vad man vill och ha en rejäl självdistans så man kan hålla andras bild av en själv ifrån sin egna självbild. När man tappar det fotfästet börjar man agera lika känslostyrt som alla andra och ta åsikter som personangrepp. Då har man startat sin rutschkana rakt ner i avgrunden.
De kunskaper jag dock har om sociala medier har jag ju. Jag har mött massor av avundsjuka om att jag sålt typ 20 andelshästar och lyckas managera en kommersiell avelshingst helt utan köpt medieutrymme utan bara genom sociala medier. De flesta människor har sociala medier i egenintresse och för att få personlig bekräftelse. Har man dock inget intressantare att delge än att lägga upp en selfie eller agera hang around till en person som faktiskt uppnått något av eget hårt arbete får man dock inte lika många interaktioner som nån som faktiskt försöker att ibland skriva något relevant. Skillnaden är dock att i mitt fall är uppmärksamheten ett nödvändigt ont och inget egenintresse så för mig innefattar det nästan lika mycket jobbigt som det ger gott. Sen övervinner viljan att faktiskt hjälpa till att skapa någon sorts ordning, rättvisa och kunskap över och jag vill skriva en blogg för att utreda Proppenhärvan eller analysera något ST-beslut. Men jag gör det idag helt och fullt för att jag tycker just det är roligt och inget annat.
Men tillfredsställelsen varje gång jag ser hur jag lyckats förändra en debatt åt önskad riktning är stor. Vad gäller exempelvis Proppenhärvan skrev jag den första bloggen i rent egoistiskt syfte för att själv försöka få någon ordning på det kaos som rådde i min hjärna efter den första dagen. Jag behövde själv få ihop det. Men det känns för jäkla bra i hjärtat när jag sen ser hur den serien bloggar nådde närmare 40 000 klick och delades friskt långt utanför travsportens egna bubbla. När statistiken på bloggen (man ser nämligen väldigt väl vilka forum den delats på) leder in mig på forum där ridskoleelever rasar över bestörtning över att detta cementerar deras bild av travsport som djurplågeri men min blogg sen delas och man ser hur massor av utomstående plötsligt “ah okej, det är förbjudet, det gjordes i USA och de svenska köparna verkar inte ha vetat detta när de köpte hästen” så känner jag: fan. Här gjorde jag något bra. Det är kompenserar lätt det medföljande hatdrev, som precis alltid kommer som ett brev på posten några dagar efter många hyllningar, om vilken usel, inkompetent och ren skada för travsporten jag är.
Vad är sociala medier och hur ska det användas?
Med det här så är min poäng att ST kan kasta sin sociala medier-analys i Sverkers soptunna. Trav är en pytte-marginaliserad del av det svenska samhället. Vi är till och med en tämligen betydelselös del ens av det svenska sportsamhället. Trav-sociala medier är så oerhört litet att det egentligen styrs av ett tiotals personer. Dessa tiotal kan dock, var för sig, ändra en debatt åt precis vilket håll de vill. Och debatten utgörs sen av flera hundra helt vanliga människor, varav massor av dem vare sig spelar på trav och än mindre äger en travhäst, utan bara sitter och “tycker” en jäkla massa på sociala medier i brist på eget umgänge att prata med hemma i soffan. För nyckeln till sociala medier är just alla dessa miljoner användare som inte alls har förstått hur kommersiellt drivet det är och hur strukturerat alla med många följare använder dem. De allra flesta tycker ju bara det är så himla harmlöst och roligt och extra egoboostande när man får några likes på en kommentar, eller i brist på att ens kunna formulera en vettig tanke: en selfie. Dessa utgör helt enkelt verktyget och utan alla dessa skulle inte sociala medier kunna vara det verktyg som det är.
Det här har ytterst få personer inom travet förstått. Än idag, 7 år efter att de politiska partierna förstod att riksdagsval vinns genom sociala medier-strategier, sitter både ST och enskilda företagare inom travet helt handfallna och ba “usch för allt näthat.” Ja, eftersom sociala medier i det stora hela är personer med dåligt eget umgänge och få människor i sin närhet de kan spy utan sin egen besvikelse till så är sociala medier per definition ett forum där massor av personer läcker ut sitt egna självhat på andra. I know. Så väl att jag själv förändrat mitt förhållande till dem fullständigt några gånger för det är inte kul när det går så långt att random människor börjar hata mig så mycket att de söker upp mina vänner och familj och/eller sätter igång skitsnack-kampanjer i uttalat syfte att förstöra mina affärsrelationer.
Med det här mediasamhället är här för att stanna. Vi kan bara förhålla oss till det.
Har du orkat läsa så här långt ska jag belöna dig med några korta “do and don’t” hur du inom travet kan använda sociala medier för det ska ge dig mer fördelar än nackdelar och hur du med garanti skapar dig själv problem. Funderar du på att börja använda sociala medier i annat än rent privat syfte är det tre frågor du ska ställa dig.
- Vad vill du uppnå?
Det här är liksom den grundläggande frågan du måste ställa till dig själv innan du exempelvis startar en Facebooksida som travtränare eller för en häst. Du måste förstå vad varje social media bygger på för klientel. Vill du som tränare exempelvis ge spelarna info? Vill du som andelsägare ha ett kommunikationsforum för din häst? Vill du som tränare bara ge något extra till dina hästägare? Vill du som travpolitiskt engagerad nå ut med dina åsikter för att skapa opinion? - Fundera över vad som är rätt verktyg för dig.
Vill du som travtränare ge spelarna info? Då är Facebook totalt förbjudet och 100% problemgaranti. Däremot funkar egna hemsidor utmärkt och i många fall även Twitter. Som kommunikation kring en andelshäst? Nej, nej, nej och åter nej. Jag vet än idag inte en enda Facebooksida kring en andelshäst som inte slutat i fullständigt kaos och osämja när nån haft för nära till tangenterna. Vilket som jag, redogör för ovan, är själva poängen med sociala medier. Om hästar ska det kommuniceras genom mail. Punkt slut. Travpolitiskt är sociala medier det ultimata verktyget år 2020 och sen då det här med att var och varannan tränare i sitt stall alltid har nån som tycker “det här med Facebook för stallet verkar ju så himla roligt.” Ja… Det kan det vara. Om du jävlar i mig tänker till hur du tänkt använda det. - Hur ska verktyget användas?
Nu är vi nere på två exempel där Facebook över huvud taget kan vara lämpligt, då två förkastats totalt: travpolitiskt och för att det är så roligt för en travhästskötare eller hästägare. I travpolitiskt syfte är väl hela bloggen en enda instruktionsbok så svaret blir utifrån enskild tränares perspektiv. Precis samma problem som uppstår kring en andelsägd häst uppstår kring en tränare som startar en Facebooksida i tjo och tjim-syfte. Fast upphöjt till 100 i problem. Du måste lägga upp en stentydlig plan och följa den där det råder maximal millimeterrättvisa åt precis alla håll. Minsta lilla orättvisa och du skapar osämja bland både din personal och bland dina hästägare. Världen är full av praktegoister och på Facebook representeras de inte bara utan rent av överrepresenteras- som jag redogjort för ovan. Precis alla dessa kommer alltid anse du favoriserar någon annan häst, hästägare eller anställd. Såvida du inte har typ en enda anställd och max 10 hästar i träning kommer du med garanti, förr eller senare, att med en Facebooksida rent av skapa dig själv 100 nya problem utöver dem du redan hade. Du kommer skapa massor av jävla avundsjuka, osämja i dina egna hästägargrupper, egna påhopp av kreti och pleti och samtidigt som du gjort detta kommer det inte ge dig en enda ny häst i träning. Så du har helt enkelt absolut ingenting att vinna på detta.Men om du trots allt lagt upp den stentydliga planen, vänt och vridit på den och sjösatt den, inklusive med omsorg valt ut en person som sen ska utföra den, måste den jobba. Dygnet runt 365 dagar om året för att både hålla ordning i flödet och samtidigt se till att orka hålla i planen. Det är ett evighetsjobb och mestadels så sjukt jobbigt och ångestframkallande men totalt nödvändigt för att de få fördelarna som ens finns med den ska uppväga alla nackdelar. Så visst, det går. Det finns några enstaka lyckade exempel. Problemet är att de flesta inte förstår hur sociala medier funkar, därmed använder det helt fel och i helt fel syften, det blir kaos och sen beskylls sociala medierna i sig för allt.
Dock. Sociala medier-samhället är här för att stanna. Lär dig behärska verktyget, eller i vart fall be om hjälp från nån som gör det, och det kan ge dig oanade fördelar och förgylla ditt liv på de mest förtjusande vis.
Men för guds skull: det är ett verktyg och inget annat.