Uppföljningsblogg: bortskämda catchdrivers, del 2- eliten.

På allmän begäran (tänker uppfatta det stora antalet läsare och kommenterare som att semestertiderna börjat- mycket roligt för mig!) följer vi här upp förmiddagens blogg om catchdrivers, Dessa bortskämda catchdrivers, med att räkna på kuskarna i den absoluta toppen.

Det här blev ett mastodontprojekt som tog mig av och till två timmar att få ihop. Sociala medier kan se utförandet av detta uppdrag som en ren kärleksgest till er.

Vi måste tyvärr plocka bort de mestkörande kuskarna som även bedriver stora träningsverksamheter. Naturligtvis medför omsättningar en helt annan möjlighet till förtjänst. Samtidigt ska vi komma ihåg att dessa få personer som bedriver stall med mer än 100 hästar plöjt ner flera tiotals miljoner i sina gårdar. Det har därmed riskerat att skuldsätta sig for life. I en stor träningsrörelse sker även en hel sidoverksamheter. Hästhandel, uppfödning, fastighetsaffärer osv blir en naturlig del av verksamheten. Alla dessa bolags omsättning går att ta reda på hur lätt som helst så är helt ointressant att skriva om. För en djupare analys om när en träningsverksamhet börjar bli lukrativ hänvisas till denna Krönikaserie i 5 delar om travsportens ekonomi. Så bye bye, BG och Untersteiners i det här. Det är helt omöjligt att ens försöka gissa sig fram till ett något sånär rätt om vad de faktiskt skulle tjäna som renodlade ”kuskar”.

En persons taxerade inkomst är en offentlig uppgift så vad varje kusk i landet faktiskt deklarerar för är hur lätt som helst för var och en att ta reda på. En hel del catchdrivers bedriver dessutom sidoverksamheter så som äger fastigheter de hyr ut hela/delar av, tjänar en del pengar på att fakturera för snabbköringshjälp hos andra tränare, några säljer försäkringar eller hästtransporter och så vidare. Så är det en specifik persons slutliga inkomst man vill åt finns det uppgifterna hos Skatteverket. Här var poängen att utreda vad de faktiskt tjänar på sitt catchdrivande.

Observera att listan endast gäller starter i Sverige. Att lägga till vad de kör in utomlands skulle innebära att jag skulle mig på att försöka gissa på deras flyg-, hotell- och taxikostnader, samtidigt som jag skulle försöka mig på någon sorts ren tjejgissning i vad hästägarna kan tänkas betala dem som garantibelopp för att de över huvud taget skulle avsätta så mycket av sin dyrbara tid för att ens flaxa iväg och det orkar jag bara inte med. Det enda vi skulle kunna vara helt säkra på är att jag inte skulle gissa rätt på kostnader vs intäkter.

1. Örjan Kihlström körde i fjol in nästan 57 miljoner på 1175 starter.
När Örjan Kihlström besöker en bana kör han i princip alltid i alla lopp han får. Ett snitt om sisådär 7 lopp per tävlingsdag är nog inte orimligt. Han jobbar således ungefär 168 tävlingsdagar på ett år. Som bosatt i Stockholmsområdet har han goda både flyg- och bilmöjligheter. Sannolikt är dock Örjan Kihlströms reskostnader avsevärt högre än vårt exempel i förmiddagens blogg. Eftersom Kihlström kör storlopp, uttagningslopp till desamma och V75 i princip vart än de körs i vårt avlånga land vore det inte osannolikt att gissa på att de totala reskostnaderna ligger på omkring 300 000 kronor per år.

57 miljoner inkört är ju en direkt svindlande summa pengar. Här ska vi dock beakta att Kilhström kör in nästan rubb och stubb med A-tränade hästar. Således: ingen uppsittningsavgift och endast 5% i provision.

5% av 57 miljoner är 2 850 000 kronor. Sen då bort med 300 000 i resor och kanske 40 000 i administrationskostnader. Vad det kostar i böter att dra in 57 miljoner hittar jag tyvärr inte. Nu är ju just Kihlström känd för att vara en väldigt laglydig kusk. Men någon halvspårskörning i nån final är dyr så några tiotusingar per år är nog oundvikligt.

Så Örjan Kihlström drog kanske i fjol och året innan det in sisådär 2,4 miljoner att skatta och betala sociala avgifter för. Rimligtvis tar han sen faktiskt inte ut allt det i lön. Och vi ska ju verkligen komma ihåg att det här med 57-58 millar inkört inte är nåt han pysslat med förr om åren utan då hållit sig på betydligt mer moderata cirka 40 miljoner. Vilket då, efter reskostnader, administration och böter, torde innebära omkring 1,6 miljoner före skatt och sociala avgifter.

Vi fortsätter sen med att klumpa ihop trean, Carl Johan Jepson, med femman, Jorma Kontio, och sjuan, Rikard N Skoglund. De körde in drygt 35 respektive 32 och knappt 28 miljoner i fjol. Det gjorde det på 1573 respektive 1417 och 1644 styrningar. Jorma är ju rutinen personifierad. Han har några av de större tränarna, främst Timo Nurmos, som trogen uppdragsgivare. De andra två är ännu lite av ”runner ups” i den absoluta eliten. De är inget elitstalls uttalade förstekusk, men mycket attraktiva för alla som inte får någon av sina signade kuskar och därmed flitigt använda inom både V75 och storlopp för både äldre och yngre. Skälet till att jag klumpar ihop dem är dock att gemensamt är att de kör ungefär lika många lopp, kör ”ungefär” in lika mycket samt att de alla tre kör åt både amatörer och proffs.

Gemensamt är vidare att de kör rätt många lopp när de kör. Nog snittar de fem styrningar per tävlingsdag. Det här kanske låter lite, men kom ihåg att på en tävlingsdag med 10 lopp är ofta ett montélopp, något är ungdomslopp och sen kan de vara utestängda ur ett tredje av annat skäl. Så elitkuskarna kan faktiskt sällan köra fler än 7-8 lopp per tävlingsdag. Vissa luncher är det dessutom bara fem lopp totalt och många kvällar bara nio. Sen blir allt som oftast någon häst struken också så ett snitt på fem lopp per gång de drar på sig en dress är faktiskt högt. Att snitta fem lopp per tävlingsdag och ändå komma upp i runda slängar 1500 körda lopp innebär de inställer sig på 300 tävlingsdagar årligen. Alla tre är rätt så geografiskt centralt placerade så även här torde 20 mil till banan vara ett rimligt snitt. Därmed fastslår vi deras bilkostnader till (7000 kronor/månad i leasing och bränslepris om 11 kronor exklusive moms och en snittförbrukning om 0,7 liter) till 176 400 kronor årligen. Dock flyger de även en del, och samåker även, samt en och annan natt på hotell. Låt mig säga att 200 000 kronor i årliga reskostnader torde spegla deras verklighet någorlunda väl.

Några tiotusingar i böter och, för att fortsätta på spåret att en kusk lägger 40 000 i administrationskostnader per år, innebär omkring 100 000 till i diverse kostnader så som service av bil, eventuell chaufför emellanåt och lite annat.

Intäkterna. Oh lord. Hur många A- respektive B-tränade hästar kör dessa?

Ska vi ge oss på att gissa att två tredjedelar av dessa herrars styrningar nu för tiden utgörs av A-tränade hästar? Men att dessa står för kanske 80% av prispengarna? Med en sådan beräkning betyder det att runt 500 styrningar renderar i 200 kronor i uppsittningsavgift, det vill säga 100 000 kronor per år där. Vad sen gäller för dem i tur ordning är:

Carl Johan Jepson
28 miljoner inkört á 5% = 1 400 000
7 miljoner á 10% = 700 000
Uppsittningsavgifter = 100 000

Jorma Kontio
25,6 miljoner inkört á 5% = 1 280 000
6,4 miljoner á 10% = 640 000
Uppsittningsavgifter = 100 000

Rikard N Skoglund
22,4 miljoner inkört á 5% = 1 120 000
5,6 miljoner á 10% = 560 000
Uppsittningsavgifter = 100 000

Reskostnader om 200 000 kronor och 100 000 i övriga kostnader.

Så Jepson, Kontio och Skoglund kan väl räkna in 1,9 respektive 1,7 och 1,5 miljon att betala skatt och sociala avgifter för. Dock tjejgissar jag vidare att ingen av dem direkt budgeterar för att klara av att bibehålla dessa enorma summor varje år. Jepson och Skoglund har dessutom fått slita rätt hårt i ett gäng år före fjolåret för att komma upp i nivån så de körde in så mycket pengar så där finns säkert en hel del bokfört underskott att jobba ikapp. Men visst, kan de upprätthålla den här standarden kan de säkerligen ligga stabilt på omkring 40 000 i månaden före skatt kommande år.

En som sticker ut på listan är Erik Adielsson. Blott, i sammanhanget, runt 800 körda lopp per år men 28 miljoner in. Adielsson kör nästan uteslutande på Solvalla samt V75, storlopp och uttagningar till detsamma. Han kör vidare i princip uteslutande åt A-tränare och har få uppdragsgivare. Man kan med ganska stor exakthet fastslå att Erik Adielsson drar in precis 5% av inkört. Det blir 1,4 miljoner i provision och i sammanhanget låga omkostnader.

Avslutningsvis tyckte ni även jag skulle försöka räkna på trav-Sveriges största galning (givetvis sagt med samma kärlek som jag tidigare tillskrev sociala medier). Ulf Ohlsson flänger runt som en ren dåre och ligger konstant på över 2000 körda lopp per år. Det känns som att han kör hela tiden, men den här mannen drar sig ju liksom inte för att bränna ner till Axevalla en lunch för att köra tre av blott fem lunchlopp så jag är tämligen osäker på hans snitt per tävlingsdag. Men jag tror ändå vi kan räkna på sex styrningar per banbesök i snitt. Sisådär 2 200 lopp om året delat på sex innebär att karln kör fler tävlingsdagar än kalendern har dagar ens under ett skottår. Vilket stämmer väl in på Uffe O:s schema då han gärna kör både lunch och kväll samma dag. Jag har hört honom själv säga att han kör typ 9 000 mil i bil per år. Det innebär att han har rejäla flygkostnader också. Allt under 300 000 i reskostnader per år borde vara direkt omöjligt för Uffe O att klara. Och sen de där 100 000 i övriga omkostnader.

Intäktsmässigt kör Uffe O åt både proffs och amatörer. Största pengarna kommer dock med proffstränade hästar. Ger mig på samma överslagsräkning vad gäller A- kontra B-tränade hästar som på de tre herrarna ovan.

Ulf Ohlsson
Ganska prick 35 miljoner inkört och det är i dem krokarna han han håller sig. 30-35 med enstaka topp om 41 miljoner år 2018.
80% av 35 miljoner inkört åt proffs á 5% = 1 400 000
7 miljoner á 10% = 700 000
Uppsittningsavgifter (ungefär 700 stycken) = 140 000

Reskostnader om 300 000 kronor och 100 000 i övriga kostnader. Uffe O borde stabilt dra in ett överskott om cirka 1,7-1,8 miljoner i bolaget varje år.

Sammanfattning
Örjan Kihlström och Erik Adielsson är förmodligen de kuskar som lever mest ekonomiskt lönsamt på sitt travkörande. Även om Uffe O sannolikt drar in 1,7-1,8 miljoner årligen på sitt hästkörande känner jag att den som ens skulle klara av en enda dag i hans skor kan ju räcka upp en hand.

Vad gäller påståendet att ”en liten klick tjänar fett” skulle jag dessvärre vilja opponera mig. Jag tänker härmed fastslå att det finns inte en enda människa i hela Sverige som tjänar särskilt fett på att vara travkusk. Även om alla här uppräknade skulle ta ut varenda krona i lön skulle det, efter sociala avgifter, inte bli mer än 80-100 000 kronor i månaden före skatt. Ett riktigt toppår alltså. Inkomster runt miljonen per år är dock inget unikt i Sverige. Dessa inkomster står sig väldigt slätt i ett större sammanhang. Därtill ska arbetsinsatsen och ett stort gäng hundår, med troliga rejäla förluster, kompenseras för den handfulla skara personer som till slut når den absoluta kuskeliten. Väl där löper de dagligen risk för att bli ännu en upp som en sol och ner som en pannkaka.

Dock finns en oundviklig iakttagelse i denna lilla undersökning. Det är hur mycket mer dessa personer kört in år 2018 och 2019 jämfört med tidigare år. Det är bara att konstatera att just den absoluta toppen av catchdrivers är Pokalårets verkliga vinnare.

Nä. Vill man tjäna pengar ska man nog faktiskt ge sig på något annat än en travkusk-karriär. Men jag är tacksam för att dessa personer valt att göra det för de skänker mig massor av underhållning och glädje (och fyra av fem har jag dessutom haft nöjet att sela ut häst åt själv. Jävligt märkligt nog har ingen av dem lyckats vinna dock.)

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: