“Dessa bortskämda catchdrivers”

Min kärlek till sociala medier vet inga gränser. Sociala medier är den vanliga människans möjlighet att få säga precis vad den tycker och tänker. Sociala medier är den osminkade sanningen om hur andra människor tänker: det som folk säger hemma vid sina köksbord sägs offentligt. I många fall uppfriskande okonstlat och rättframt. I andra fall så borde de ändå nånstans innerst inne förstå att det är skillnad att säga något över fredagsgroggen i sin soffa till grannen än att skriva det på Facebook. Men sociala medier speglar helt enkelt verkligheten och därför älskar jag dem. Delar du samma kärlek, med fläckvist mått av förfäran, som mig rekommenderar jag podden Flashback 4-ever.

Nu var det dock inte sociala medier i sig som skulle bli dagens blogg utan ett av de ständigt hetaste ämnena på trav-sociala medier: dessa förbannat bortskämda catchdrivers. De glider liksom runt, tjänar pengar som fan, ständigt hyllade- och det på bekostnad av någon annans hårda arbete. Och fina bilar kör de också. De jävlarna. Och för fort kör de. Allt för att i sin girighet kunna köra på flera banor samma dag. Roffar åt sig styrningar från de stackars småtränarna.

En catchdriver symboliserar helt enkelt precis allt som en PK jantelags-svensk i mellanmjölkens förlovade land skyr som pesten. Varje gång jag skrivit något om travsportens ekonomi har minst en kommenterat och hänvisat till landets catchdrivers- och givetvis då med en beskrivning av dem som ovan. Jag brukar behandla det med en fnys och motiveringen att “deras beskrivning stämmer in på en handfull personer så utgör knappast en korrekt beskrivning av arbetsförhållandena inom branschen.” Men visst, medias glorifiering av en handfull toppkuskar och så många mäns inre lust att vara dem och många tjejers vilja att ha dem är ju förvisso ett uppslag till en psykologisk studie i sig. Nu är det dock inte den lilla handfulla klicken vi ska prata om utan gå in lite mer på djupet i de precis utanför topp 5:s verklighet. Jag attackerade därför nummer 10 på listan.

Här är listan över de 20 vinstrikaste kuskarna i Sverige år 2019. För att renodla det plockade jag bort dem som även är egna tränare. Därmed ströks Björn Goop, Robert Bergh, Johan Untersteiner, Peter Untersteiner, Adrian Kolgjini och Christoffer Eriksson från listan. Några av de resterande har förvisso några hästar i träning också men så blev min “catchdriver-lista” och nummer 10 på den blev Ulf Eriksson.

Ulf Eriksson är 55 år och har således många hundår inom den här sporten bakom sig. Han har idag några egna hästar på sin träningslista men förefaller livnära sig på löpkörning. Under år 2019 körde han 819 lopp och körde in 9 879 850 kronor. Hur mycket han själv faktiskt tjänade på det är inte helt enkelt att räkna ut. En catchdriver erhåller dock i normalfallet 5% av inkört när denne kör åt en annan A-tränare och 10%, plus 200 kronor i uppsittningsavgift, när den kör åt annan licenstyp. Att köra åt amatörer är således mer lukrativt än att köra åt proffs. Å andra sidan vet vi att proffsen kör in avsevärt mer pengar än amatörerna. Vad gäller just Ulf Eriksson vet vi att nästan tre av fjolårets knappt 10 miljoner kördes in med A-tränade Milligan’s School. Därtill kördes runt en miljon in åt A-tränaren Magnus Träff. Fyra av miljonerna renderar således i 5% provision, det vill säga 200 000 kronor.

Av övriga sex miljoner får vi göra överslagsräkning. En inte helt orimlig slutsats torde dock vara att av de 785 loppen var hälften A-tränade hästar och hälften B-tränade och de stod för hälften av intäkterna var. Tre miljoner med A-tränade hästar innebär 150 000 kronor och tre miljoner med B-tränade innebär 300 000 kronor plus 390 stycken uppsittningsavgifter á 200 kronor, det vill säga 78 000 kronor.

Vi kan alltså få det till att landets tionde bästa catchdriver i fjol hade totala intäkter om ungefär 728 000 kronor exklusive moms.

En intäkt som ger en rimlig lön i en enskild firma om man har låga omkostnader. Vad kan då en catchis tänkas ha för omkostnader?

Hur många tävlingsdagar kör han på ett år?
Jag hittar inget vettigt sätt att ta reda på exakt fakta. En genomgång av de senaste 300 loppen på travsport.se ger dock intrycket av att vår utvalde snittar fyra lopp per tävlingsdag. Det innebär att han behöver delta i ungefär 205 tävlingsdagar per år. Fyra arbetsdagar per vecka i snitt. Fullt rimlig arbetsbelastning.

Hur många mil i bil blir det?
Vikten av en, i trav-Sverige, central placering av bostadsort är av största vikt för att få ner antalet mil i bil. Just vårt val bor i Bollnäs, vilket är en central del av trav-Sverige med, enligt ST:s avståndstabell, hela 11 banor inom 30 mils radie. Om vi då skulle leka med tanken att han i snitt har 20 mil till varje arbetsplats betyder det 40 mil per arbetsdag, eller cirka 8 200 mil per år. Nåt sånt är vad toppkuskarna brukar säga att de kör. Sen samåks det såklart en del så säg 6 000 mil i egen bil då. För att klara av ett sånt bilåkande krävs en riktigt bra bil. Här fullständigt äääälskar sociala medier att riktigt sossesvenskt håna folk med fina bilar. Jag konstaterar mest ödmjukt att jag innerligt hoppas folk som tillbringar 6 000 mil på våra vägar årligen inte gör det i några Ford Fiestor från 2002. Det verkar ju lika delar obekvämt som livsfarligt faktiskt. Så ska vi gissa på att en leasingkostnad om ca 7 000 kronor i månaden och därtill bränsle (snittförbrukning om 0,7 liter per mil x 6000 mil = ) 4 200 liter och att den kostar 11 kronor exklusive moms/litern så landar vi på ca 46 000 kronor i bränsle varje år. Total bilkostnad för att kunna köra dessa 819 lopp är således ungefär 130 000 kronor.

Administrativa avgifter
ST tillhandahåller faktureringssystemet TDS. En mycket enkel och bra uppfinning. För varje faktura tar ST 95 kronor exklusive moms. Här finns en rolig liten tvist jag påtalat på några kuskar: i och med införandet av femhundringen till alla får alltså kusken de facto betala 70 kronor. Japp. För att få ut sina 25 kronor i provis på en oplacerad A-tränad häst betalar de 95 kronor. Sen sammanställer TDS:en så alla uppsittningar för en tränare på en månad sker på samma faktura. Så 819 styrningar är inte 819 fakturor. Men högst troligen i vart fall 300. Så 300 fakturor á 95 kronor blir i vart fall 28 500 kronor. Sen ska de administrera sina egna bolag så kanske 40 000 årligen i rena administrativa kostnader.

Övriga omkostnader
Dressar, underställ och övriga arbetskläder är svindyra och slits därtill. De flesta har dock sponsorer på detta så det blir troligen ett nollsummespel. Jag nöjer mig därför med att räkna på reskostnader och administrativa kostnader.

Dock finns en sak att beakta: yrket “kusk” är ett yrke där de ständigt riskerar böter i sin yrkesutövning. En bot betyder ju förvisso att personen begått ett fel, men få andra yrken riskerar dock ett par tusenlappar i böter i varenda arbetsuppgift den utför. Det framstår nog som smått omöjligt att köra in 10 miljoner på 819 lopp utan att dra på sig en enda bot för tjuvstart, halvspårskörning, störande av medtävlare eller felaktigt bruk av körspö utan ett par tiotusingar får vi nog räkna med är direkt normalt.

Så vad tjänar en catchdriver?
Enligt det här exemplet tjänar alltså en catchdriver, precis utanför det absoluta toppskiktet:

Årliga intäkter: 728 000 kronor
Årliga utgifter: 130 000 i bilkostnader och 40 000 i administration
Resultat: 558 000 kronor exklusive moms

När catchdrivern således betalat sin egna skatt och sina egna sociala avgifter har den kvar sisådär 250-300 000 kronor. Det utgör förvisso en nettolön om 21-25 000 kronor i månaden och det kan ju de flesta överleva på. Men det är alltså de summorna vi pratar om. En genomsnittlig månadslön om motsvarande 28-33 000 kronor före skatt. För ett liv där de aldrig har någon trygghet utan när som helst kan bli utbytta mot någon annan.

Så nej. Jag ställer lika lite upp på bilden om de bortskämda catchdriverna idag som jag gjorde igår. (Men älskar fortfarande sociala medier.)