Fredagen 22 januari 2016 vaknade jag, utifrån med livet jag då levde, tidigt. I brevinkastet låg dagens Travronden. Det var en tid då svensk travsport handlade om Travronden i papperstidning. Varje tisdag och fredag med morgontidningen. Många människor hade sociala medier. Twitter hade kommit att slå igenom och det fanns ”trav-Twitter”. Det var även så jag kom att headhuntas som krönikör till Bibeln. Jag twittrade mig helt enkelt till min plats som åsiktsmaskin. Men det var Travronden i pappersformat som var travsporten.
Och där var jag. På förstasidan och sen med en helsida inne i tidningen. Fotot var taget några veckor tidigare när jag åkt upp till Stockholm för att sluta avtalet med Travrondens dåvarande chefredaktör Ola Lernå. På en gnallgrön stol satt jag i en lika knallrosa tröja och rubriken löd ”Ho ho- vem kör egentligen?” Krönikan handlade om att ATG egentligen styrde ST och inte tvärtom. Samt kostade enormt mycket mer pengar än vad som var känt genom diverse flyttade poster i bokföringarna.
När jag vaknade den arla fredagsmorgonen visste jag inte vad jag hade att vänta. Hyllas? Sågas? Ignoreras? Jag tog telefonen och öppnade Twitter… Sen dess är mitt travliv något helt annat än det var innan. Jag är väldigt glad över att jag var 33, redan van vid att vara medial efter några år inom politiken och stod med fötterna på jorden. För ingen som inte var mig nära den perioden kan förstå hur orimligt mycket kontaktad jag blev. Efter de första två krönikorna, jag publicerades varannan fredag, fick jag börja göra rent i kalendern fredag-söndag de veckorna jag publicerades. Mängden samtal och sms var helt enkelt så många att jag helt enkelt inte kunde jobba utan bara fick sitta med telefonen i tre dagar efteråt.
ST’s styrelse och ledning mötte mig med varma servetter och ST’s dåvarande ordförande Hans Ljungqvist, ST’s dåvarande generalsekreterare Johan Lindberg och ATG’s vd Hans Skarplöth körde skytteltrafik i replikerna för att personmörda mig. Ja, det var deras retorik. Inte bemöta i sak utan bara försöka karaktärsmörda. Och jag fick replikera i min tur. Tills Travronden själva till slut drog i handbromsen för nu var det liksom dags för nästa krönika… Och så började allt om.
Det blev en 16 krönikor eller nåt i Travronden. Jag skrev alltså om att ST satt i händerna på ATG när det borde vara tvärtom. Jag skrev om rättshaveriet ST genom att dra upp en rad galna domar. Jag skrev om monté. Att det var dags för ST att sluta misshandla grenen för då kunde den likaväl läggas ner. Ett konkret exempel var otyget att bara rida ett montélopp om dagen. Varken då eller nu finns en enda ryttare med montén som huvudsaklig inkomst utan ska man få ryttare att ta ledigt från jobbet, köra många timmar i bil och betala bensin för att rida lopp borde det vara två lopp de dagar man har monté så att fler än vinnaren över huvud taget får kalaset kostnadsfritt. Jag skrev om behovet av divisioner inom vardagstravet. Jag jämförde med ridsporten och ansåg att en stor förklaring bakom tappet på B-tränare inom travet, medan hobby-ridsporten då blomstrade, berodde på att man inom travet inte kunde tävla på sin egna nivå. Jag kritiserade organisationsmodellen. Jag ansåg att den redan då föråldrade föreningskulturen höll på att ta kål på travsporten. Och att det bara ledde till korrupta gubbvälden.
Ja, vad säger ni? Har det hänt ett skit på 10 år?
I sak, nej. Idag har vi en helt annan media inom travet vilket gör att många fler kan nå ut. Det innebär också att en hel del åsiktsmaskiner tillkommit efter min krönikatid. Om jag bara fått en vinare varje gång nån ”upptäckt” ett problem och jag svarat ”mmm, jag skrev om det i nån krönika för 10 år sen…”
Jag hade kunnat bli bitter såklart. Men det ligger inte riktigt för mig. Det har faktiskt hänt jävligt mycket på detta decennium också!
Travronden i pappersformat var alltså i princip den enda travmedian på den tiden. Och jag var den första kvinnan som fick möjlighet att vädra mina åsikter där. Jag vet att jag därmed uppfyllde en av Lernås sista punkter på sin bucket list som chefredaktör: en kvinnlig krönikör. Bara det säger väl allt om travsporten på den tiden. Och som alltid när detta kommer på tal hävdar jag att ”det säger betydligt mer om travsporten att det dröjde ända till 2016 innan en kvinna fick komma till tals än det gör om mig att just jag var den första som fick göra det.”
Idag kryllar det av kvinnor i travmedia, i maktens korridorer och på travbanorna. Och här är det NI, älskade läsare, som gjorde förflyttningen! Alla ni helt fantastiska män som ställde er upp och ba ”krossa gubbväldet!” Alla ni kloka jävla kvinnor som blev peppade att börja ta debatten. Det var NI allihop som förändrade! Jag var bara redskapet.
Ni har ställt er upp. Ni tar fighten. Ni tar den på Facebook, på Twitter, i insändare, poddar och bloggar, i era travsällskap och intresseorganisationer.
NI fick de styrande att förstå att vi som utgör den svenska travsporten ville ha en ny vd istället för Croon. NI stod upp direkt när Travhästägarnas ordförande mörkade att han dömts för ringa misshandel av en kvinna på ett kebabhak i samband med en offentlig travtillställning. Direkt ställde ni er upp och ba ”NEJ!” NI törs gå emot era styrelser när ni tycker de gör fel och starta nya föreningar, ordnar namninsamlingar och kämpar på alla vis för att förändra till vad ni tror är det bättre. NI har förändrat. Nej, inte så mycket i sak. Än. Tyvärr. Men det kommer.
För debatten inom den svenska travsporten idag är en helt annan än den var för 10 år sen när jag klev in i den. Gubbväldet är, om inte borta, så i vart fall fått tydliggjort att det är oönskat. Vi vill inte ha korruption, egna agendor, ryggkliande och kohandel. Vi vill ha transparens, genuin välvilja för sporten och vi vill se saker hända.
NI har sett till att min älskade travsport gjort en oerhörd förflyttning. Vi sitter lite i skiten just nu. Men NI har gett mig hopp om att vi kommer vända denna skuta. Det tog 10 år och gud så uppgiven jag varit mellan varven. Men nu är ni bara ett fölsteg från att slänga dyngan framför Hästsportens Hus om de styrande inte sköter sig and I fucking love it.
Avslutningsvis, apropå det här med saker som har förändrats. Jag insåg för några veckor sen att 10-årsdagen närmade sig och har gått och gnolat lite på det här alstret. I morse var morgonen Facebookminnena påminde mig om att idag var Dagen D. För 10 år sen jobbade jag mindre än vad jag gör nu och la desto mer tid på frisör, gym osv. Det var liksom en naturlig del av livet när en 24/7 fick vara beredd på att få en kamera i nyllet (jag var ju som sagt då även kommunpolitiker på hög nivå). Jag var helt enkelt avsevärt fräschare, brunhårigare och snyggare då! En då finnig tonåring från Wången var polare med en då lika finnig valp som fått jobb hos tränaren jag hade hästar hos. Den finniga valpen berättade att hans polare benämnde mig under epitetet ”hon som är så snygg!” Idag är de två snorungarna ruskigt duktiga travtränare och båda har växt till sig rejält. Träffade han som kallade mig ”hon som är så snygg” idag.
Låt säga att vi numera bytt roller. Skål.